Never ending story

Jag är mitt inne i den. A never ending story. Jag och mitt bredband. Mitt Telia.  Kan mycket väl förstå om detta inte är av intresse. Men jag måste bara skriva av mig lite. Frustration.
Tanken var från början god. Övergå från dyr IP-telefoni/bredband, till Stadsnät via fiber. Med Telia. Jag förstår inte riktigt det där. Är Stadsnät liksom bara "portalen" som allt kommer ut igenom? Och Telia är väl då leverantör av bredband, genom detta Stadsnät? Som kanske inte alls ska skrivas med stor bokstav?
Nåväl. Detta skulle ske 16/9. Personen jag då pratat med, gav mig såklart ett löfte om att det INTE skulle bli något glapp i min bredbands-leverans. Nej då, snarare skulle jag väl ha bredband på två olika sätt några dagar. Omlott. Såklart. Blev det inte så.
Det enda som hittills fungerat, är att det gamla bredbandet faktiskt stängdes ner 16/9.
Utan att det nya fungerade. Såklart.
Nya telefon-köer. "Vill du hellre knappa dig fram, tryck två". Numera knappar jag mig alltid fram. Den där rösten som finns där i luren och ska höra och förstå vad jag säger att jag vill ha hjälp med.....jaja,  I rest my case.
Telia har nu lagt tre (!) beställningar till Stadsnät (stadsnät?).   Jag har uppgett mitt lägenhetsnr ca 14 gånger. Samma nummer varje gång, faktiskt.
Jag "rusade" ut och köpte en router för att kunna köra trådlöst. Allt är inkopplat. Jag ser på nätverkssladden, att det blinkar i änden.
Enda kruxet är att internet inte fungerar. Enda kruxet.
Till slut fick jag det där underbara sms:et från Telia: "Det har blitt nått fel i beställningen av ditt bredband. Vi lägger en ny order nu och det ska vara fiksat i nästa vecka".
Nästa vecka har också den passerat nu.
Mitt näst senaste samtal med Telia resulterade i ännu en felanmälan till Stadsnät. Nu skulle det ju solklart vara i gång senast i dag. Senast, alltså.
Denna dagen inte ett liv på internet. Inte i min dator inte.
Nytt samtal. Lina Englund svarade den här gången, stackars flicka. Jag är sällan irriterad i telefon med folk jag inte känner. Men nu.....fast jag är noga med att tala om för sagda Lina att det är ju inte just henne jag är arg på.
I dagens samtal fick jag så småningom veta att det har brunnit i kablarna hos Stadsnät här i staden! Så just nu är det inte bara jag som har problem.
Det här skulle kunna åtgärdas av Stadsnät först 11 oktober!  Alltså om två veckor. Underbart!
Men det allra underbaraste är att mitt problem ju fanns innan den där kabel-branden, och alltså inte ursprungligen beror på den. Men, och nu kommer det bästa, det går inte att ens börja felsöka hos mig innan brand-eländet är åtgärdat. Alltså - ingen felsökning innan 11 oktober. Säger Stadsnät. Så, kanske är inte felet Telias?
Den här stackars Lina Englund gjorde i alla fall dagen insats. Jag får låna ett mobilt bredband utan kostnad under en månads tid.
Så - I´m back!

Terror

11 september.  Ett datum med dålig klang. I dag tolv år sedan attackerna i USA, och tio år sedan Anna Lindh avled. Svårt att skriva något positivt i dag.
Jag minns som om det var i går, den 11/9  2001. Jag var hemma från jobbet sedan några dagar. Mådde bättre den här dagen, men hostade rejält.
Jag orkade faktiskt vara uppe ur sängen hela dagen. Barnen i skolan. Tanken var att jag skulle packa. Jag skulle på semester. Resa till en grekisk ö. Utan barnen. Dagen efter. 12/9.
Minns att jag gick runt i lägenheten och hämtade saker som skulle med, jag strök några plagg.
Stryker gör jag ofta framför tv:n. Det är en ganska bra kombo. Så även denna dag. Eftersom jag var hemma med hostan, strök jag under dagtid. Hade tv:n på under dagtid. Det var så jag visste. Jag såg bilderna före någon av mina vänner. De fasansfulla bilderna från attentaten i USA. Tror faktiskt att jag såg det andra tornet rasa "live", om ni förstår vad jag menar. Ingen repris, det hände där och då. Medan jag strök en sommarkjol.
Någon svensk reporter började så småningom prata om luftrummet. Att flyg blev inställda. Förstås. Det kändes ju självklart. Hur skulle någon våga sig upp ett flygplan dagen efter? Så, jag ringde mitt resesällskap och berättade vad som hänt. Hen hade inte sett på tv eller hört på radio. Hen trodde att flygen nog skulle gå dagen efter.
Och så blev det. Vår flight avgick, om än försenad pga digra säkerhets-kontroller.
Jag flyger inte ofta, senaste gången var 2005. Mellan resan 12/9-01 och denna tur, hade jag varit uppe i luften NOLL gånger.  Nu  var resesällskapet ett annat, och destinationen var England. Flyg till London och vidare ner till Cornwall. En av mina bästa resor. Som även den var i farozonen.
Dagen innan, alltså 7/7 , hände det igen. Terrorattacker. Denna gången i London. Hur var det möjligt? Att mitt packande även denna gång ackompanjerades av fruktansvärda bilder på tv:n?
Vi kom iväg även nu. Från Skavsta. Jag ska berätta om mina eskapader på flygplatsen 8/7 - 05. Men det gör jag nästa gång, så ni orkar läsa klart.
Summan av kardemumman - kolla med mig när ni planerar en flygtur. Så inte jag har bokat samma datum. Inga bra odds på mina flygdatum....

Tid - återigen...

Den här gången minns jag källan. Var jag hörde detta som jag funderar över. Vetenskapens värld. Det heter väl så?  Tv-program med hon Dyring som program-ledare. Hon som alltid är så snyggt klädd. Förnamnet minns jag dock inte.
Det jag funderar över är vad de sa att Einstein sagt: "Tiden går långsammare för den som rör sig". Hmmm...Jag kan ju tycka att jag cyklar ofta och mycket. Alltså rör jag mig. Enligt den käre Einstein borde jag då tycka att tiden går långsammare? Tycker jag ju då rakt inte. Tvärtom. Tiden går alltför fort.  Förresten; långsammare än för den som då INTE rör sig?  Som t.ex. min lilla mamma. Som sitter där hon sitter. Då borde alltså tiden gå fort för henne? Alla dessa händelselösa dagar på boendet, går de egentligen väldigt fort förbi för henne? Det vore ju på många sätt en välsignelse.

I programmet sa de också, att tänk om det är så att allt som hänt, liksom har sparats i ett arkiv? Och att det då går att plocka fram igen? Inte bara som ett minne, utan som att det faktiskt händer igen!
Om det är så , då kanske den dementas upplevelse av att hennes/hans sedan länge döda föräldrar är här och hälsar på; det kanske faktiskt ÄR så?! Lilla mamma har öppnat sitt tids-arkiv och helt enkelt plockat fram den tiden som var. Fantastisk tanke. Som gör det ännu viktigare att inte försöka övertala någon om att det inte är så.
Förresten, visst heter hon Victoria? Eller Veronica? Hon, Dyring alltså.

Annons

Dags igen. För något jag läste. Minns inte var, men det behöver jag väl snart inte ens nämna?
Dagens ord kom från en äldre person. Kanske handlade artikeln om att bli gammal? Den här personen hade verkligen glimten i ögat. "När jag vaknar läser jag döds-annonserna. Om jag inte är med, så går jag upp".
Då finns ingen anledning att ligga kvar och dra sig. Underbart!
Jag läser också döds-annonserna. Dock tänker jag inte riktigt som personen i artikeln. Inte än. Det kanske kommer.
Det jag reflekterar över är att det är så många unga människor i annonserna numera. I min ålder.  Eller, unga och unga. Det är ju det där jag glömmer bort hela tiden. Att jag faktiskt nu är i den åldern när riskerna ökar markant.
Usch, va´ mycket skit som kan drabba människan. Det är cancer förstås. Hjärtinfarkt. Stroke.  Och så alla andra sjukdomar. För att inte tala om alla olyckor som inträffar.
Det finns många sätt att hamna i en sådan annons.
Jag tänker en del på hur annonserna är utformade. Verserna. Ibland ser jag flera annonser för samma person. Ibland kan det vara de vuxna barnen som har en annons. Och så pappas nya fru och hennes barn som har en egen annons. Sorgligt. Det blir på något sätt ännu sorgligare då. Att på ett sätt befästa att man inte kommer överens. Inte ens i det här.

Hur ska jag slingra mig ur det här domedags-inlägget, tro? Kanske med en av de roligare , ja inte annons, men statement. För samma ändamål om jag säger så.