Nu är det över för denna gång. Förbi. And I survived. Även i år. Faktum är att årets jul blev den lugnaste julen. Den lugnaste jag kan minnas faktiskt. Efter själva julafton fanns bara en liten skinkbit kvar av julmaten. Den ligger fortfarande kvar. Jag är ingen buffé-typ. Tyvärr. Jag tror det kan vara gott. Men, någonting i mig säger nej. Tycker heller inte om när maten åker ut och in i kylen. I flera dagar. Då säger det där inuti mig nej igen.
Så jag är glad och tacksam att det inte blev så i år. Gästerna på knytkalaset tog snällt med sig sina rester hem. Utan protest. Det var inte ens något argumenterande från min sida.
En aningens besvikelse kunde anas hos dottern dock. Inte över maten, men över klapparna. Inte uttalat. Anades av mig. Men det hör väl till. Den där riktigt extra bra klappen saknades i år. Mycket strumpor och andra mjuka paket. Stor glädje över en chokladask och badskum. Så kan det vara.
Anar också att det kan ha varit sista julen med lilla mamma. Kan ha varit. Jag har inga belägg. Bara en känsla, en aning. En sorgsen liten aning.
Nu stundar nyår. En lättare helg. Inga löften i år. Bara en förhoppning. Om lite smärtlindring. Om att någon ska hitta ett botemedel. Letar förtröstan i det.
Knytkalas även då. Jag står för förrätt och diverse annat, gästerna har med sig huvudrätt. Dottern bestämmer efterrätt. I dag fick jag veta vad det ska stå på menyn.
Chokladpudding och vispgrädde. En riktigt klassisk nyårs-dessert. Eller?
Why? Vad är det för fel på mig? Som inte kan glädjas åt stundande helger? Som bara vill att allt ska vara över och förbi? Bli som vanligt igen. Innan det ens har börjat. Helst.
Underligt också hur det ser ut i familjen. En av varje sort har jag fått. Sonen som jag. Vill helst bojkotta hela alltet. Och mycket riktigt, i år gör han det. Drar till en utrikes storstad istället, heja heja! Trist att inte få se honom förstås - men jag har den fullaste förståelsen. Dottern inte alls som jag. Nej, här kan man inte ändra på saker o ting. Allt ska vara som det alltid varit. Klappar o gran. Julbord o pynt. Alla ska träffas. Ja, alla utom sonen i år då.
Och jag bara känner att jag helst skulle vilja ligga på soffan, i min ensamhet. Äta en skinksmörgås. Dricka te och se på film.
Jag vet - det här är ett hån mot alla som är ofrivilligt ensamma. Och det är ju inte jag. Men, jag vet hur skönt jag kommer att uppleva den första kvällen i ensamheten, efter allt ståhejande.
På något sätt kopplar jag den här känslan till min fysiska smärta. Ju mer ont jag har - ju mer vill jag vara ensam. För då är det ok att ha ont. Finns inga andra krav än mina egna. Orkar jag inte vara trevlig, då drabbar det bara mig. På något sätt har det inte blivit värt att få ondare pga ståhejet. Ju äldre och sämre kroppen blir, desto mer känner jag så.
Men, men nu är det som det är. Med både kroppen och helgerna. Bara att kämpa på. Och det är just själva julhelgen som känns så här. Har gjort länge, så länge jag kan minnas nästan. Eller, rättare sagt, ända sedan vi upphörde att vara kärnfamilj i början av 90-talet.
Nyår har alltid känts ok. Trettonhelgen märks ju knappt. Det är den här känslan på julen, av att allt måste vara så väldigt bra. Klarar inte av den. Kan inte säga/känna att det är bra. Inte med min värkande kropp. Jag blir bara ledsen. Kan inte tindra.
I år har jag dessutom inte lyckats inhandla det dottern önskar sig. Återigen pga kroppen. Hoppas hon inte blir alltför besviken. Hennes barnsliga glädje över att både ge och få klappar, är det som får mig att le. Även den dagen.
Så; från oss alla - till er alla: En riktigt God Jul!
Dagens fundering. Att äta eller inte äta. Kanske är frågan hur och vad och när det ska ätas? Eller inte? Dieter finns det många.
Jag funderar i dag över 5:2.
För många tycks det vara en kanon-grej. Tidigare i höst provade jag. Tänkte att jag kan väl köra en månad. Det skulle inte göra något att tappa några kilon. Och så må bättre då, på köpet.
Måndagen började jag. Fasta. Eller, halvfasta kanske det heter. 500 kalorier. Här ska minsann inte fuskas. Jag fick inte i mig ens 500 kalorier. Det var inte svårt alls, minns jag att jag tyckte. Kanske suget på kvällen var lite jobbigt, men det finns ju te! I stora baljor.
Och jag visste ju att jag skulle få äta som vanligt på tisdagen, nästa fastedag var på onsdag.
Men - när tisdagen kom...varför ska jag äta som vanligt? Äh, jag kör en dag till med fastan. Jag behöver inte äta. Alltnog. När onsdagen kom var jag väl lite trött kanske, men inte hungrig direkt. Detta var ju min egentliga fastedag, so bring it on.
På onsdagkvällen vet jag att jag tänkte; i morgon måste jag ju faktiskt äta igen.
Gjorde jag det? Neeej. Varför ska jag äta? Jag fungerar ju ändå? Bara att köra på med fastan.
Har ni förstått? Jag fastnade i fastan. I det beteendet. Att inte äta.
På torsdagkvällen kom jag till sans. Insåg att det här går ju inte. Varför blev det så här? Att jag så snabbt kom in i "inte-äta-alls-tänket"? Fick en fundering på hjärnan då. Som malde runt. Kan detta ha att göra med min bakgrund, min historia?
Och, tänk! På fredagen hörde jag på tv-nyheterna om 5:2. Att läkare och andra utfärdade en varning. Inte om dieten i sig, men en varning till en grupp människor. Att inte anamma detta.
Den gruppen tillhör jag. Det är min historia.
Gruppen av alla som drabbats av ätstörning. Nu eller bakåt i tiden. En gång anorektiker - alltid anorektiker. På det mentala planet.
Att det var så lätt att halka in på det spåret trodde jag inte. Känslan av att inte "behöva" äta, hur lätt jag kände att kontrollen kom. Otäckt var det.
Så, ingen 5:2 för mig. Jag vill inte fastna. Inte tappa 20 kg istället för 2-3.
Jag skulle kunna lägga ut ett foto här, på mig med minus 20 kg vikt. Taget i slutet av 70-talet. Men det gör jag inte.
Jag går och äter tomtegröt istället. En hel så´n där korv tror jag.
Att våga. Eller inte våga. Ja det är väl frågan i dag. Själv anser jag mig inte vara någon person som vågar. Ingen modig typ. Vad gäller sådant som anses modigt kan jag ju skylla på kroppen min. Hoppa fallskärm. Klättra i berg. Och andra fysiska aktiviteter. Faktum är att jag egentligen skulle vilja prova. I alla fall en del av dem.
Ibland hör jag någon säga till mig att jag visst har mod. Att det krävs ganska mycket mod när man berikas med ett annorlunda barn. När man har en förälder (eller två) i samhällets vård. Man måste vara modig för att vara så risig i kroppen som jag är. Modig för att kunna slåss för alla de här komponenterna i min familj.
Visst. Kalla det mod om du vill. Jag kallar det kärlek. Omsorg. Självbevarelsedrift.
En sak har jag ändå lärt mig vad gäller mod.
Att våga. Fråga. Be om hjälp. Jag tycker det är så svårt. Jag kan ju själv. Eller, jag tvingas ju inse att det kan jag ju inte. Oftast finns det någon att fråga. Att be. Oftast får jag svar på mina frågor. Inte bara svar, utan gen-svar. Jakande svar.
Jag försöker så gott jag kan, att sprida ut mina "kan du hjälpa mig" - frågor. Vill inte slita ut en i taget, bättre med ett jämnt flöde.
Att vara beroende är tufft. Beroende av hjälp. Inte klara sig själv. I veckan föreslog en hem-besökande arbetsterapeut att jag skulle ansöka om en el-rullstol. ???!!! Njaa, där är jag inte än kan jag säga. Jag vill inte ha hjälp av en sådan. Inte än.
Men nu ska jag börja spara till en el-cykel. Den kan man inte få utskriven som hjälpmedel. Konstigt. Säkert billigare än rullstolen. Och mycket tuffare. Och säker betydligt farligare i trafiken. Nackdelen är att den inte funkar i snön. Fast då tänker jag; någon måste väl snart uppfinna dubbdäck även till en sådan mackapär? Då ni, blir jag livsfarlig på vägarna. Tur kanske att batteriet inte räcker så länge när det är kallt.
Priset gör att jag inte når målet förrän tidigast nästa vinter. Om ni inte lämnar lite bidrag förstås? Välgörande ändamål? Ja det vill jag tro =))
