Why, oh why?

Why? Vad är det för fel på mig? Som inte kan glädjas åt stundande helger? Som bara vill att allt ska vara över och förbi? Bli som vanligt igen. Innan det ens har börjat. Helst.
Underligt också hur det ser ut i familjen. En av varje sort har jag fått. Sonen som jag. Vill helst bojkotta hela alltet. Och mycket riktigt, i år gör han det. Drar till en utrikes storstad istället, heja heja! Trist att inte få se honom förstås - men jag har den fullaste förståelsen. Dottern inte alls som jag. Nej, här kan man inte ändra på saker o ting. Allt ska vara som det alltid varit. Klappar o gran. Julbord o pynt. Alla ska träffas. Ja, alla utom sonen i år då.
Och jag bara känner att jag helst skulle vilja ligga på soffan, i min ensamhet. Äta en skinksmörgås. Dricka te och se på film.
Jag vet - det här är ett hån mot alla som är ofrivilligt ensamma. Och det är ju inte jag. Men, jag vet hur skönt jag kommer att uppleva den första kvällen i ensamheten, efter allt ståhejande.
På något sätt kopplar jag den här känslan till min fysiska smärta. Ju mer ont jag har - ju mer vill jag vara ensam. För då är det ok att ha ont. Finns inga andra krav än mina egna. Orkar jag inte vara trevlig, då drabbar det bara mig. På något sätt har det inte blivit värt att få ondare pga ståhejet. Ju äldre och sämre kroppen blir, desto mer känner jag så.
Men, men nu är det som det är. Med både kroppen och helgerna. Bara att kämpa på.  Och det är just själva julhelgen som känns så här. Har gjort länge, så länge jag kan minnas nästan. Eller, rättare sagt, ända sedan vi upphörde att vara kärnfamilj i början av 90-talet.

Nyår har alltid känts ok. Trettonhelgen märks ju knappt. Det är den här känslan på julen, av att allt måste vara så väldigt bra. Klarar inte av den. Kan inte säga/känna att det är bra. Inte med min värkande kropp. Jag blir bara ledsen. Kan inte tindra.
I år har jag dessutom inte lyckats inhandla det dottern önskar sig. Återigen pga kroppen. Hoppas hon inte blir alltför besviken. Hennes barnsliga glädje över att både ge och få klappar, är det som får mig att le. Även den dagen.
Så;  från oss alla - till er alla: En riktigt God Jul!