I survived!

Nu är det över för denna gång. Förbi. And I survived. Även i år. Faktum är att årets jul blev den lugnaste julen. Den lugnaste jag kan minnas faktiskt. Efter själva julafton fanns bara en liten skinkbit kvar av julmaten. Den ligger fortfarande kvar. Jag är ingen buffé-typ. Tyvärr. Jag tror det kan vara gott. Men, någonting i mig säger nej. Tycker heller inte om när maten åker ut och in i kylen. I flera dagar. Då säger det där inuti mig nej igen.
Så jag är glad och tacksam att det inte blev så i år. Gästerna på knytkalaset tog snällt med sig sina rester hem. Utan protest. Det var inte ens något argumenterande från min sida.
En aningens besvikelse kunde anas hos dottern dock. Inte över maten, men över klapparna. Inte uttalat. Anades av mig. Men det hör väl till. Den där riktigt extra bra klappen saknades i år. Mycket strumpor och andra mjuka paket. Stor glädje över en chokladask och badskum. Så kan det vara.

Anar också att det kan ha varit sista julen med lilla mamma. Kan ha varit. Jag har inga belägg. Bara en känsla, en aning. En sorgsen liten aning.
Nu stundar nyår. En lättare helg. Inga löften i år. Bara en förhoppning. Om lite smärtlindring. Om att någon ska hitta ett botemedel. Letar förtröstan i det. 
Knytkalas även då. Jag står för förrätt och diverse annat, gästerna har med sig huvudrätt. Dottern bestämmer efterrätt. I dag fick jag veta vad det ska stå på menyn.
Chokladpudding och vispgrädde. En riktigt klassisk nyårs-dessert. Eller?