Att våga

Att våga. Eller inte våga. Ja det är väl frågan i dag. Själv anser jag mig inte vara någon person som vågar. Ingen modig typ. Vad gäller sådant som anses modigt kan jag ju skylla på kroppen min. Hoppa fallskärm. Klättra i berg. Och andra fysiska aktiviteter.  Faktum är att jag egentligen skulle vilja prova. I alla fall en del av dem.
Ibland hör jag någon säga till mig att jag visst har mod. Att det krävs ganska mycket mod när man berikas med ett annorlunda barn. När man har en förälder (eller två) i samhällets vård. Man måste vara modig för att vara så risig i kroppen som jag är. Modig för att kunna slåss för alla de här komponenterna i min familj.
Visst. Kalla det mod om du vill. Jag kallar det kärlek. Omsorg. Självbevarelsedrift.
En sak har jag ändå lärt mig vad gäller mod.
Att våga. Fråga. Be om hjälp.  Jag tycker det är så svårt. Jag kan ju själv. Eller, jag tvingas ju inse att det kan jag ju inte. Oftast finns det någon att fråga. Att be. Oftast får jag svar på mina frågor. Inte bara svar, utan gen-svar. Jakande svar.
Jag försöker så gott jag kan, att sprida ut mina "kan du hjälpa mig" - frågor. Vill inte slita ut en i taget, bättre med ett jämnt flöde.
Att vara beroende är tufft. Beroende av hjälp. Inte klara sig själv. I veckan föreslog en hem-besökande arbetsterapeut att jag skulle ansöka om en el-rullstol. ???!!! Njaa, där är jag inte än kan jag säga. Jag vill inte ha hjälp av en sådan. Inte än.
Men nu ska jag börja spara till en el-cykel. Den kan man inte få utskriven som hjälpmedel. Konstigt. Säkert billigare än rullstolen. Och mycket tuffare. Och säker betydligt farligare i trafiken. Nackdelen är att den inte funkar i snön. Fast då tänker jag; någon måste väl snart uppfinna dubbdäck även till en sådan mackapär? Då ni, blir jag livsfarlig på vägarna. Tur kanske att batteriet inte räcker så länge när det är kallt.
Priset gör att jag inte når målet förrän tidigast nästa vinter. Om ni inte lämnar lite bidrag förstås? Välgörande ändamål? Ja det vill jag tro =))