Under över alla under

Ibland gör man det. Fel. Att göra fel är mänskligt. Fatta fel beslut. Också det mänskligt. Men sååå retligt. Senaste exemplet i raden kommer här.
Miljön är semester. Visby. En ofattbar värme. Gassande sol även kl 18. Ett kort besök i staden. Inte ens innanför muren. Håller oss i utkanten. För jobbigt för kroppen att ta sig fram innanför. Och ännu varmare.
Hungriga. En av meningarna med besöket är att äta. Inte på fin-restaurang. Inte sitta ner. Ni som känner mig förstår. Allra helst en soffa. En mjuk sådan. Med lättare mat att inmundiga. Glutenfri. Utanför muren. 
Ingen lätt kombination. Vi åker runt, runt. Hittar inget som passar. Där jag heller inte behöver gå många steg från bilen förstås.
Till slut säger jag en sak jag sedan ångrar.  "Vi får väl äta på Max då".  Vet att de har glutenfria hamburgerbröd. Och något annat än burgare har de väl? Sagt o gjort. Vi kryssar oss fram i bilen. Parkerar. Haltar ( bara jag alltså) bort till kön. Redan då borde jag stoppat. Både mig själv och sällskapet. Kön är ganska lång. Dock inget mot vad den är bara fem minuter senare. Kön består av barnfamiljer. Värmen inne i lokalen är outhärdlig. Säkert 40 grader.
Vi kommer fram o beställer. Måste säga med övertydlighet: en burgare "bara kött" med glutenfritt bröd, kanske tre gånger . Sedan är det bara att hoppas de förstår. 
Vidare till det jag tror är kassan. Vilket det är, men i kombination med att beställningen plockas ihop. Där ombeds jag och alla andra i kön, att upprepa beställningen. Vafför gör di på detta viset? Finns ingen logik alls. Tjejen som tog beställningen i förra luckan, knappade ju in den på nån dator eller vad det nu var. Borde inte nästa tjej/kassör se den då? Jag fattar ingenting, men upprepar snällt vad jag redan sagt tre eller fyra gånger förut.
Kön växer. Värmen höjs. Irritationen växer. Nu blir det en lång väntan. Kön liksom klumpas ihop där på slutet. Alla väntar. Inte mycket händer. Mer än att en efter en av de som "redan" fått sin mat, kommer fram igen. Klagar. De har inte fått vad de beställt. Jag tänker förstås att den där specialaren till dottern, ja den kan vi ju glömma.
Alla svettas. Dottern ligger över ett bord och gnölar att hon inte orkar vänta längre. Hon är inte ensam. Om att gnöla. Ljudnivån på både barn och vuxna är hög. Gnällig. Många vuxna säger att hit går vi aldrig mer.
Tänker: stackars satar som jobbar här. I värmen. I gnället. Och dessutom i ett system som verkligen inte fungerar. Ungdomar. Tror inte någon är över tjugo.
Men, under över alla under. När vi nästan inte orkar vänta längre någon av oss. Då händer det. Vår beställning anländer. På brickan invid kassan ligger den. Och det är faktiskt mer än ett under. Ett rent mirakel är det. En av burgarna visar sig vara "bara kött, och glutenfritt bröd".

McDreamy, Kurt & jag

Jaha. Igen. Historien upprepar sig. The story of my life alltså. Rubriken på historien är "Det blir inte alltid som man tänkt sig".
Dock skulle det nästan lika gärna kunna stå "Det blir (nästan) aldrig som jag tänkt mig".
Kapitlet i storyn denna gång heter "Sommaren".  Som ju ska vara en tid av rekreation. Batteriladdning. 
Inte den här sommaren.  Efter hjärnkollen följde fem ganska lugna dager. Faktiskt. Lätt att glömma. 
Sedan bröt nästa lilla helvete ut. Ett litet helvete  jag inte tänker ge er detaljer om. Mer än att det handlar om en region på kroppen som är starkt relaterad till min Crohns sjukdom.
Alltnog; jag åkte till sjukhuset i tisdags. I tron att jag skulle få min behandling för just Crohns. Dock hade det här lilla helvetet gett mig besvär under ngr dagar, så jag nämnde det. Inte bra att få behandling om man är drabbad. Av helvetet alltså.
Dr McDreamy kom och tittade. Hummade att det inte såg bra ut. Gick och fångade in en kirurg. En kvinnlig. Har funderat på om han flirtade lite så att hon kom? Nej, han är inte den typen.
Alltnog. Dr kirurg sa att det här måste vi operera. I dag! Det finns inga lediga tider, men vi lägger in dig. Så får vi ta dig under kvällen/ natten. Då var kl 10.30. Ingenting hade jag med mig. Ingenting. Fasta påbörjas. 
Först låg jag i ett förråd till 15.30. Då hämtades jag till kirurgavdelningen. Där var det fullt. Jag fick plats i ett data-rum. Gjorde ingenting. Det var värre med hård sjukhussäng och min rygg. Fick låna varenda ledig kudde.
Droppet stacks fel. Blodet rann. Till slut satt kanylen där, lite på svaj. Gjorde ingenting. 
På kvällskvisten var det dags. Hibiscrub-duschen avklarad sedan länge. Lugnande dryck. Fantastisk personal på operation. Min enda oro gällde operationsbordet. Vet av erfarenhet att de är stenhårda. Uttryckte denna oro, i mitt lummiga tillstånd. Fick ett helt underbart svar: Ja men du förstår Helena, att du har tur. Just det här op -bordet har en Tempur-topp! Va? Men då kanske jag kan få ligga här hela natten, säger jag. Sedan ingenting. Bara skönt o svart! Narkos.
Inte lika skönt är det efteråt. Inte så skönt att gå runt med ett öppet snitt. I den här delen av kroppen som jag inte närmare går in på. Öppet snitt har att göra med tömning.  Så. Nog nu.
Lyckades omboka färjan till den stora ön. Flytta fram ngr dagar. Dock blir ju semestern två dygn kortare. Fyra dygn till priset av sex.
Men det blir ju bra. Om jag läker lite mer.
I dag händer det som inte får hända. Dottern säger: Jag känner att jag har så ont vid armbågen. Känns som om knölarna (knölrosen) är på väg tillbaka.  
Nej nej nej! Det enda jag bett  om sedan senaste utbrottet av dessa knölar är; låt det hålla sig borta över semestern!!!!
Håhåjaja. Ovisst läge nu. Är det någon som inte vill att vi ska få byta miljö alls, denna sommar? Vem? Finns det någon mening bakom? Vilken?
Hjälpmedelscentralen behöver få lite semester. NU! Snälla....
I väntan på att se om vi kommer iväg, har jag sällskap av en kommissarie. Vid namn Wallander. Kurt Wallander.  Senaste och sista raden av episoder är mycket bra. Nu ska jag se fjärde delen av sex. Kurt får mer o mer problem med minnet. Bara det är värt att följa. Hur ska det sluta?

(H)järnkoll

Nu har jag koll. Koll på hjärnan. Känns oerhört skönt. 
Historien började för en vecka sedan. Blev nästan nerklubbad när jag klev ur sängen på morgonen.
Nerklubbad av mig själv. Eller, av min hjärna. Den inte bara sprängvärkte. Oh no, den bultade, högg och skar. Inifrån hjärnan kom alltihop. 
Så höll det på i fyra dygn. Skam den som  ger sig, jag är ju van vid smärta.  Men till slut, i måndags, på inrådan av mina vänner - då kastade jag in handduken. Ringde vårdcentralen. Kl. 07.10. "Tyvärr finns inga telefontider kvar. Vänligen ring 1177".  Kl 07.10???? Hur många hade hunnit ringa från kl 07 när man kan börja försöka?
Ja ja, ringde väl 1177. Som jag förstod skickade de mig direkt till akuten. Dit kom jag i taxi strax före 08.00.
Eftersom jag bevisligen kunde både röra mig och prata, så blev det bara ett blodtryck först.  Det var ok. Sedan vänta tre timmar. Vänta på den enda neurologen. Ledsen var jag. Av smärta och oro. 
Doktorn kom. En mörkhårig, vacker kvinna vid namn Gordana. Jag hörde att hon bröt. Anledningen till att jag skriver det, är att det kommer en twist på det senare...
En bra doktor. Noggrann. Trevlig. När hon gjort hela neurologiska undersökningen säger hon: Jag vill att vi gör en skiltröntgen av hjärnan.
Varför? Jo, för att det kan finnas en misstanke om att ett blodkärl i hjärnan läcker, din typ av huvudvärk kan tyda på det. Då måste det åtgärdas kirurgiskt. 
Varvid Helena bryter ihop.  Får ur mig : men jag får en leverans från Ica Handla 24, en massa mat kl 18! Jag måste hem! Mycket relevant. Fick i detta läge däremot inte ur mig oron för dottern mm. Nej, min hjärna prioriterade Ica. 
 Gråtande väntar jag på denna röntgen. Ser framför mig hur man borrar i skallen, och att det kanske inte går bra?
Skiltröntgen görs. Har gjort det förr, av ryggen. Mentalt är det en helt annan sak när det gäller hjärnan.
Som min räddning kom sedan väninnan G och höll mig sällskap. Återigen väntan. På beskedet.
Ryktet om min oros-nivå tror jag nådde doktorn. När hon öppnar dörren till undersökningsrummet, nästan 8 timmar efter att jag kom in på akuten; så säger hon redan innan hon stängt dörren: Helena, det är bra! Du kan slappna av.
Varvid Helena bryter ihop. Igen. Av lättnad. Av utmattning. (Ingen dryck el föda sedan 07.00).
Nu kommer tvisten. Är ni med?
Det första jag sedan får ur mig är: Men - du pratar ju norska!
Doktorn är från Norge. Min smärtande, oroliga hjärna hade bara registrerat en brytning förut.
Diagnos: alldeles för hög anspänningsnivå i hjärnan ( för mkt på mina axlar), ev i kombination med nå't litet virus.
Behandling: Maxdos extra starka Alvedon dygnet runt. Samt mer lugn o ro i livet. Hmm, det första är ju inga problem.
Har dagarna som nu följt, tänkt mycket på alla de som besökte akuten samma  dag. Tänkt att flera av dem antagligen inte fick lika positivt besked som jag.
Tacksam.

McDreamy

Alltså. Inget gnäll den här gången. Nå'n måtta får det vara. Om det jag skriver uppfattas som gnäll - så är det i betraktarens (läsarens) ögon. I mina ögon är det konstateranden. Alltså. Lika ont i dag. Besök på stadens sjukhus ingick i dagens planering. Det är ju ett ställe jag känner väl till. För väl nästan.  Speciellt tre av husets mottagningar.  
Smärtrehab. Tror jag det heter i dag. Där är jag inte så ofta längre. Avskriven som omöjlig antar jag. Omöjlig att fixa till. 
Ortopedkirurgen. Som jag frekventerar då och då. Trots att jag aldrig fått någon kirurgi, så är jag patient där. För både rygg och fötter. Olika doktorer, samma mottagning.  Livrädd att min doktor Anders snart ska gå i pension...
Medicinmottagning 4. Jag glömmer bort mig och säger oftast mag/tarm-mottagningen. Där är jag ofta. Ofta alltså.  Är det inte behandling med droppet, så kan det vara dags för en koloscopi. Eller "bara" ett läkarbesök. Där känner jag mig hemma, det har jag sagt förut. Men, jag har haft lite otur. Mina läkare har slutat en efter en.  Olika tillfälliga doktorer har avlöst varann senaste åren. Inte bra. Inte okej alls. Inter när man har en kronisk sjukdom. Jag kommer ju att vara patient där så länge jag lever!
I dag hade jag ett läkarbesök. Skulle bli undersökt.  Rump-regionen, det är allt ni behöver veta. 
Doktorn jag var tilldelad känner jag till från ett besök för flera år sedan. Minns att han varken var särskilt trevlig eller särskilt snygg. Men; jag vet att han har stor erfarenhet och tillhör de säkra korten på mottagningen, så jag kände mig trygg.
In kommer han. Så jäkla snygg! Gråsprängd i både hår o skäggstubb. Fräcka glasögon. Snudd på min ålder gissar jag, men vissa är ju åren bara såååå snälla mot.
Dessutom var han idag mycket empatisk. Mycket metodisk och pedagogisk i sitt prat. Ägnade även en stund åt att fråga in sig om mina fötter. Aldrig någon magdoktor som brytt 
sig förut. 
Det blev liksom lite jobbigare att ligga där med rumpan i vädret....men det är bara att bita ihop.
Som en väninna sa :En snygg doktor piggar alltid upp allmäntillståndet!
Och det bästa av allt! Återbesök hos samma doktor i september!