Under över alla under

Ibland gör man det. Fel. Att göra fel är mänskligt. Fatta fel beslut. Också det mänskligt. Men sååå retligt. Senaste exemplet i raden kommer här.
Miljön är semester. Visby. En ofattbar värme. Gassande sol även kl 18. Ett kort besök i staden. Inte ens innanför muren. Håller oss i utkanten. För jobbigt för kroppen att ta sig fram innanför. Och ännu varmare.
Hungriga. En av meningarna med besöket är att äta. Inte på fin-restaurang. Inte sitta ner. Ni som känner mig förstår. Allra helst en soffa. En mjuk sådan. Med lättare mat att inmundiga. Glutenfri. Utanför muren. 
Ingen lätt kombination. Vi åker runt, runt. Hittar inget som passar. Där jag heller inte behöver gå många steg från bilen förstås.
Till slut säger jag en sak jag sedan ångrar.  "Vi får väl äta på Max då".  Vet att de har glutenfria hamburgerbröd. Och något annat än burgare har de väl? Sagt o gjort. Vi kryssar oss fram i bilen. Parkerar. Haltar ( bara jag alltså) bort till kön. Redan då borde jag stoppat. Både mig själv och sällskapet. Kön är ganska lång. Dock inget mot vad den är bara fem minuter senare. Kön består av barnfamiljer. Värmen inne i lokalen är outhärdlig. Säkert 40 grader.
Vi kommer fram o beställer. Måste säga med övertydlighet: en burgare "bara kött" med glutenfritt bröd, kanske tre gånger . Sedan är det bara att hoppas de förstår. 
Vidare till det jag tror är kassan. Vilket det är, men i kombination med att beställningen plockas ihop. Där ombeds jag och alla andra i kön, att upprepa beställningen. Vafför gör di på detta viset? Finns ingen logik alls. Tjejen som tog beställningen i förra luckan, knappade ju in den på nån dator eller vad det nu var. Borde inte nästa tjej/kassör se den då? Jag fattar ingenting, men upprepar snällt vad jag redan sagt tre eller fyra gånger förut.
Kön växer. Värmen höjs. Irritationen växer. Nu blir det en lång väntan. Kön liksom klumpas ihop där på slutet. Alla väntar. Inte mycket händer. Mer än att en efter en av de som "redan" fått sin mat, kommer fram igen. Klagar. De har inte fått vad de beställt. Jag tänker förstås att den där specialaren till dottern, ja den kan vi ju glömma.
Alla svettas. Dottern ligger över ett bord och gnölar att hon inte orkar vänta längre. Hon är inte ensam. Om att gnöla. Ljudnivån på både barn och vuxna är hög. Gnällig. Många vuxna säger att hit går vi aldrig mer.
Tänker: stackars satar som jobbar här. I värmen. I gnället. Och dessutom i ett system som verkligen inte fungerar. Ungdomar. Tror inte någon är över tjugo.
Men, under över alla under. När vi nästan inte orkar vänta längre någon av oss. Då händer det. Vår beställning anländer. På brickan invid kassan ligger den. Och det är faktiskt mer än ett under. Ett rent mirakel är det. En av burgarna visar sig vara "bara kött, och glutenfritt bröd".