(H)järnkoll

Nu har jag koll. Koll på hjärnan. Känns oerhört skönt. 
Historien började för en vecka sedan. Blev nästan nerklubbad när jag klev ur sängen på morgonen.
Nerklubbad av mig själv. Eller, av min hjärna. Den inte bara sprängvärkte. Oh no, den bultade, högg och skar. Inifrån hjärnan kom alltihop. 
Så höll det på i fyra dygn. Skam den som  ger sig, jag är ju van vid smärta.  Men till slut, i måndags, på inrådan av mina vänner - då kastade jag in handduken. Ringde vårdcentralen. Kl. 07.10. "Tyvärr finns inga telefontider kvar. Vänligen ring 1177".  Kl 07.10???? Hur många hade hunnit ringa från kl 07 när man kan börja försöka?
Ja ja, ringde väl 1177. Som jag förstod skickade de mig direkt till akuten. Dit kom jag i taxi strax före 08.00.
Eftersom jag bevisligen kunde både röra mig och prata, så blev det bara ett blodtryck först.  Det var ok. Sedan vänta tre timmar. Vänta på den enda neurologen. Ledsen var jag. Av smärta och oro. 
Doktorn kom. En mörkhårig, vacker kvinna vid namn Gordana. Jag hörde att hon bröt. Anledningen till att jag skriver det, är att det kommer en twist på det senare...
En bra doktor. Noggrann. Trevlig. När hon gjort hela neurologiska undersökningen säger hon: Jag vill att vi gör en skiltröntgen av hjärnan.
Varför? Jo, för att det kan finnas en misstanke om att ett blodkärl i hjärnan läcker, din typ av huvudvärk kan tyda på det. Då måste det åtgärdas kirurgiskt. 
Varvid Helena bryter ihop.  Får ur mig : men jag får en leverans från Ica Handla 24, en massa mat kl 18! Jag måste hem! Mycket relevant. Fick i detta läge däremot inte ur mig oron för dottern mm. Nej, min hjärna prioriterade Ica. 
 Gråtande väntar jag på denna röntgen. Ser framför mig hur man borrar i skallen, och att det kanske inte går bra?
Skiltröntgen görs. Har gjort det förr, av ryggen. Mentalt är det en helt annan sak när det gäller hjärnan.
Som min räddning kom sedan väninnan G och höll mig sällskap. Återigen väntan. På beskedet.
Ryktet om min oros-nivå tror jag nådde doktorn. När hon öppnar dörren till undersökningsrummet, nästan 8 timmar efter att jag kom in på akuten; så säger hon redan innan hon stängt dörren: Helena, det är bra! Du kan slappna av.
Varvid Helena bryter ihop. Igen. Av lättnad. Av utmattning. (Ingen dryck el föda sedan 07.00).
Nu kommer tvisten. Är ni med?
Det första jag sedan får ur mig är: Men - du pratar ju norska!
Doktorn är från Norge. Min smärtande, oroliga hjärna hade bara registrerat en brytning förut.
Diagnos: alldeles för hög anspänningsnivå i hjärnan ( för mkt på mina axlar), ev i kombination med nå't litet virus.
Behandling: Maxdos extra starka Alvedon dygnet runt. Samt mer lugn o ro i livet. Hmm, det första är ju inga problem.
Har dagarna som nu följt, tänkt mycket på alla de som besökte akuten samma  dag. Tänkt att flera av dem antagligen inte fick lika positivt besked som jag.
Tacksam.