Tillstånd

Vill dela med mig. Jag har redan delat detta med några av er. Muntligen. Här är den skriftliga versionen.
I somras fick jag tillstånd. Tillstånd att parkera. På platser för handikappade. Ett parkeringstillstånd. Fantastiskt! Vill ju inte räkna mig själv som handikappad. Men börjar väl så smått inse att jag faktiskt är det. Kanske...?

Alltnog, nu kan jag parkera närmare ingången. Dit jag ska. Så dottern behöver inte skjutsa mig så långt på rullatorn. Vilket hon är tacksam för, lika tacksam som jag.
En av de första gångerna jag skulle använda mig av tillståndet, var en dag i somras. Dottern och jag hade ett ärende i staden.  Ett ärende till en butik väldigt nära Systembolaget. Dock inte dit. Denna gång..
Strax utanför finns en p-ruta för sådana som jag. Den siktade vi in oss på.  Ledig! Men - då händer det: bilen framför oss svänger in och parkerar. I VÅR ruta!
Jag hade tidigare förklarat för dottern vad det här tillståndet betyder, och hon satt nu och höll i själva tillståndet. Alltså kortet jag lägger innanför rutan.
Jag svor väl antagligen till, och dottern var inte sen att hänga på.
Vi kör upp jämsides med bilen som tagit vår plats. Varpå dottern viftar frenetiskt med tillståndet i fönstret. 

Det hör till saken att jag nog får lov att erkänna en sak. Jag erkänner att jag nog säkert vid något tillfälle, sagt att det ibland nog händer att personer/bilar UTAN tillstånd liksom snor åt sig en parkering ändå.....hmm,skulle jag kanske inte sagt.
Nu är dottern ganska misstänksam mot den här bilföraren. Och visst, han ser inte ett dugg handikappad ut där han sitter i bilen. Men; det gör ju å andra sidan inte jag heller. 
Det är ganska bra att ha dottern bredvid sig, jag vågar mig på gissningen att folk tror att det är pga henne som tillståndet ligger i min bil. Eller?
Nå, där sitter dottern och muttrar och viftar med tillståndet. Jag avvaktar. Bilarna står bredvid varandra. Jag stoppar antagligen upp trafiken.
Då. Händer det. Föraren i den parkerade bilen svänger upp sin dörr. Han ler, ja faktiskt skrattar han. Nu har dottern vevat ner sitt fönster. Vi hör vad han säger till oss. "Jag ska bara in på Systemet, det går snabbt. Kör en sväng runt kvarteret så är jag klar sedan".
Jag ser att han lagt sitt parkerings-tillstånd i rutan. När han kliver ur ser jag ännu mer.
Han ser ut som en åldrad Oscar Pistorius. "Blade Runner".
Ni vet, han löparen från Syd-Afrika. Som springer fort. På två proteser. 
Han som också misstänks för mord eller dråp eller något annat. Det var såvitt jag vet, inte fallet med vår vän i bilen - men han var ta mig tusan lika snabb som Oscar, när han rusade mot bolaget. 
Efter vår lite snopna sväng runt kvarteret, var platsen mycket riktigt ledig...

Vintage igen

Ett kort litet inlägg. Om vintage. Återigen.  Har skrivit om det förut. Jag gillar det helt enkelt.  Både att kunna ge mina gamla saker ett nytt liv. Hos någon annan. Och förstås hitta nygamla saker till mig. Vilket inte alltid är lätt.
Men det här att lämna bort mina saker. Inte alltid helt lätt det heller. Jag har upptäckt att jag har starka band. Till saker. Affektionsband. Affektionsvärde, ni vet. Inte värt mycket i pengar. Men i känslor. I minnen.
Det jag lämnar nu är en del saker från mammas och pappas hem. Och från min mormor! Jag har t.ex. en kaffe-servis efter mormor, som jag inte använt på säkert 10 år. Fast den är väldigt söt....
Jag har en annan kaffe-servis från mamma, som jag aldrig använt. Fast den är väldigt söt...
Faktiskt har jag en kaffe-servis till. Från mamma. Som jag använder då och då. Det borde ju räcka kan man tycka, i muggarnas förlovade land.
Jag var på min älskade vintage-affär (Gamla gatan ni vet) och visade en kopp från varje servis. Hade förhoppningen att de bara ville ta in en av dem. Så valet blev lätt för mig. Men icke. De ville ha båda serviserna. Så nu våndas jag här. Med mina överfulla skåp. 
Jag nämnde också mormors persian-päls. Som hänger i mitt förråd. Har hängt där nu i tre år. Före det hängde den i mammas förråd i dryga 20 år. Inte använd sedan mormors tid.  Jaa, förra året sålde vi mycket persian, sa vintage-tjejen. "Kom hit med den!"
Ok, jag ner i förrådet. Det här blir enkelt, tänkte jag. Den här tunga, gamla pälsen är ju verkligen inget jag kommer att sakna.  Gillar inte ens att djuren får sätta livet till ibland för sådana här. Och persian, är inte det t.o.m. ofödda djur?  Nej, det här blir en enkel match. Och mormor som var så liten och rund, pälsen kan ju vara långt ifrån lagom.
Sedan gjorde jag misstaget. Att prova den. För skojs skull, bara.  Tung? Ja visst. Lite dyster? Javisst. Passar den? JAVISST! Den sitter som en smäck på mig! Attans också. Det var inte bra. Ska jag nu få separationsångest för en päls? Som inte ens är särskilt mycket mormor för mig.
När skulle jag rimligen komma cyklandes i en persianpäls?! När det är minus tjugo kanske?  Tveksamt.
Nej, nu går den bort! Den får bara hänga till sig lite först, här i hallen...

Unna

Unna. Unna sig. Att unna sig. Undrar var det uttrycket kommer ifrån?  Betyder för mig att ge sig själv en belöning. Av något slag. Ett litet erkännande liksom. En guldkant, bara sådär.
Vissa personer är så bra på att unna sig. Blinkar inte ens. Funderar inte ens. Bara unnar  sig om tillfället kommer.
Det kan handla om att spontanköpa den där klänningen som sitter så himla snyggt. Trots att det kanske finns flera klänningar i garderoben?
Eller så kan det vara så enkelt som att mumsa i sig den där chokladkakan fast det bara är torsdag. Eller tisdag.
Och att ta en bulle när det bjuds. 
Ibland handlar det alltså om att unna sig en extra kostnad. Vilket i sig är svårt med min ekonomi.
Men att ta den där bullen då? Nja, då handlar det om två saker. Den ena anledningen till att jag säger nej är min onda mage förstås. Inta alla dagar den vill ha bulle. Då lyssnar jag förstås på magen.
Ibland, de dagar magen säger ja - så säger jag oftast nej i alla fall. Unnar mig inte. Inte om det är en vanlig vardag.. Helt andra bullar på helgerna. 
Tror att det handlar om att har jag bestämt mig, så  har jag bestämt mig. Det är mitt val, även om det gör mig till en till tråkigare person.
Handlar det om min sedan länge, länge avklarade anorektiska period? Möjligt. Jag vet inte.
Kan ju tycka att jag borde avstå även  på helgerna då...? Men det är klart, kan man som jag inte träna, inte ens ta en promenad - ja då gäller det ju att verkligen balansera intaget.
Strunt samma. Jag och magen mår bäst av en kost med så lite socker och fett som möjligt. Typ 4-5 dagar/veckan. Märkligt. 
Men åhhhh så gott det är att ta den där kladdkakan på fredag ! För att inte tala om godispåsen på lördag! 
Så, jag KAN ju unna mig. Bara inte till vardags. Kanske är det så att jag tänker att jag vill spara min lilla guldkant till lediga dagar? Kanske. Fast när jag tänker efter är det väl på måndagkvällen man kan behöva lite unnande?
Just den här hösten behöver jag inte fundera så mycket på det där ekonomiska unnandet. Den här hösten unnar jag mig en rotfyllning och nya däck till bilen.
Hmm....undrar om jag ska göra en liten äppelpaj i kväll? Det är ju ändå onsdag. Nästan helg.

På resande...

På resande fot. Så säger man. Undrar hur jag ska uttrycka mig?  Om jag reser, så inte är det med hjälp av fötterna.
Nej, det krävs annat.   I form av assistans på olika sätt.  Alltså, inte av något assistansbolag. Inte heller av någon anställd assistent. Inte än.
Hittills klarar jag mig med hjälp av assistans av N. 
Jag har skrivit om detta förr, och ska inte upprepa mig vad gäller madrasser, dynor och cykel.
Det är inte ofta jag är på resande...., men härom sistens var jag på besök i hufvudstaden. Framförallt för att träffa sonen, men också för att trampa runt lite i storstaden.  
Vi fokuserade på söder. Det har gått några år sedan jag senast trampade i stora staden, och på den tiden var cykeln mest ett smidigt transportmedel. 
Nu är det ju min enda chans att ta mig runt.  Jag har ibland svårt att liksom trycka till på tramporna, de dagar när fötterna är som ondast . Då blir min cykling beroende av växel nr 1 och slät mark. Gärna medvind.
Slät mark existerar ju praktiskt taget inte på Söder. Vilket jag nästan förträngt. Växel nr 1 existerar nästan inte heller, på den cykel jag hade med mig.  Lämnade nämligen min bästa hemma, eftersom jag är så rädd att bli av med den. 
Så nej, det var ingen sinekur för fossingarna. Men det gick.
Det som också gick, dock även det med mycket möda och stort besvär, var att äta och fika. Liggande.
Jajamen, även i Stockholm finns det soffor.  Visserligen fick jag ringa runt en del innan jag fick napp. En gullig servitris sa direkt att hon bokade det allra bästa soff-hörnet till mig. Och mycket riktigt!
Lite svårare var det när vi skulle ta en fika på stan. Går ju liksom inte att boka. Men, efter några misslyckade försök, där N får gå in och kolla läget, hittades den optimala divanen. Och den var dessutom ledig. 
Då blev jag så upprymd att jag faktiskt drack en cappuccino. Gjord på helt vanligt kaffe. Som jag inte gjort på flera år.  OMG vad gott det var!
Så nu gör jag reklam på bloggen. Italienska Ciao Ciao vid Hornstull och Café Linne' bredvid Dramaten. Rekommenderas om du vill ligga. Eller ja alltså, MÅSTE ligga. Eller ja....?
Kan förresten rekommenderas för mat och dryck också!