Tillstånd

Vill dela med mig. Jag har redan delat detta med några av er. Muntligen. Här är den skriftliga versionen.
I somras fick jag tillstånd. Tillstånd att parkera. På platser för handikappade. Ett parkeringstillstånd. Fantastiskt! Vill ju inte räkna mig själv som handikappad. Men börjar väl så smått inse att jag faktiskt är det. Kanske...?

Alltnog, nu kan jag parkera närmare ingången. Dit jag ska. Så dottern behöver inte skjutsa mig så långt på rullatorn. Vilket hon är tacksam för, lika tacksam som jag.
En av de första gångerna jag skulle använda mig av tillståndet, var en dag i somras. Dottern och jag hade ett ärende i staden.  Ett ärende till en butik väldigt nära Systembolaget. Dock inte dit. Denna gång..
Strax utanför finns en p-ruta för sådana som jag. Den siktade vi in oss på.  Ledig! Men - då händer det: bilen framför oss svänger in och parkerar. I VÅR ruta!
Jag hade tidigare förklarat för dottern vad det här tillståndet betyder, och hon satt nu och höll i själva tillståndet. Alltså kortet jag lägger innanför rutan.
Jag svor väl antagligen till, och dottern var inte sen att hänga på.
Vi kör upp jämsides med bilen som tagit vår plats. Varpå dottern viftar frenetiskt med tillståndet i fönstret. 

Det hör till saken att jag nog får lov att erkänna en sak. Jag erkänner att jag nog säkert vid något tillfälle, sagt att det ibland nog händer att personer/bilar UTAN tillstånd liksom snor åt sig en parkering ändå.....hmm,skulle jag kanske inte sagt.
Nu är dottern ganska misstänksam mot den här bilföraren. Och visst, han ser inte ett dugg handikappad ut där han sitter i bilen. Men; det gör ju å andra sidan inte jag heller. 
Det är ganska bra att ha dottern bredvid sig, jag vågar mig på gissningen att folk tror att det är pga henne som tillståndet ligger i min bil. Eller?
Nå, där sitter dottern och muttrar och viftar med tillståndet. Jag avvaktar. Bilarna står bredvid varandra. Jag stoppar antagligen upp trafiken.
Då. Händer det. Föraren i den parkerade bilen svänger upp sin dörr. Han ler, ja faktiskt skrattar han. Nu har dottern vevat ner sitt fönster. Vi hör vad han säger till oss. "Jag ska bara in på Systemet, det går snabbt. Kör en sväng runt kvarteret så är jag klar sedan".
Jag ser att han lagt sitt parkerings-tillstånd i rutan. När han kliver ur ser jag ännu mer.
Han ser ut som en åldrad Oscar Pistorius. "Blade Runner".
Ni vet, han löparen från Syd-Afrika. Som springer fort. På två proteser. 
Han som också misstänks för mord eller dråp eller något annat. Det var såvitt jag vet, inte fallet med vår vän i bilen - men han var ta mig tusan lika snabb som Oscar, när han rusade mot bolaget. 
Efter vår lite snopna sväng runt kvarteret, var platsen mycket riktigt ledig...