Vintage igen

Ett kort litet inlägg. Om vintage. Återigen.  Har skrivit om det förut. Jag gillar det helt enkelt.  Både att kunna ge mina gamla saker ett nytt liv. Hos någon annan. Och förstås hitta nygamla saker till mig. Vilket inte alltid är lätt.
Men det här att lämna bort mina saker. Inte alltid helt lätt det heller. Jag har upptäckt att jag har starka band. Till saker. Affektionsband. Affektionsvärde, ni vet. Inte värt mycket i pengar. Men i känslor. I minnen.
Det jag lämnar nu är en del saker från mammas och pappas hem. Och från min mormor! Jag har t.ex. en kaffe-servis efter mormor, som jag inte använt på säkert 10 år. Fast den är väldigt söt....
Jag har en annan kaffe-servis från mamma, som jag aldrig använt. Fast den är väldigt söt...
Faktiskt har jag en kaffe-servis till. Från mamma. Som jag använder då och då. Det borde ju räcka kan man tycka, i muggarnas förlovade land.
Jag var på min älskade vintage-affär (Gamla gatan ni vet) och visade en kopp från varje servis. Hade förhoppningen att de bara ville ta in en av dem. Så valet blev lätt för mig. Men icke. De ville ha båda serviserna. Så nu våndas jag här. Med mina överfulla skåp. 
Jag nämnde också mormors persian-päls. Som hänger i mitt förråd. Har hängt där nu i tre år. Före det hängde den i mammas förråd i dryga 20 år. Inte använd sedan mormors tid.  Jaa, förra året sålde vi mycket persian, sa vintage-tjejen. "Kom hit med den!"
Ok, jag ner i förrådet. Det här blir enkelt, tänkte jag. Den här tunga, gamla pälsen är ju verkligen inget jag kommer att sakna.  Gillar inte ens att djuren får sätta livet till ibland för sådana här. Och persian, är inte det t.o.m. ofödda djur?  Nej, det här blir en enkel match. Och mormor som var så liten och rund, pälsen kan ju vara långt ifrån lagom.
Sedan gjorde jag misstaget. Att prova den. För skojs skull, bara.  Tung? Ja visst. Lite dyster? Javisst. Passar den? JAVISST! Den sitter som en smäck på mig! Attans också. Det var inte bra. Ska jag nu få separationsångest för en päls? Som inte ens är särskilt mycket mormor för mig.
När skulle jag rimligen komma cyklandes i en persianpäls?! När det är minus tjugo kanske?  Tveksamt.
Nej, nu går den bort! Den får bara hänga till sig lite först, här i hallen...