Vardag

Vardag. Tråkigt? Tycker inte jag. Såg en trailer om ett program där svenska familjer flyttat till andra, exotiska länder eller bodde på en båt. En av papporna sa något om att här blir det aldrig vardag. För vardag är tråkigt.
Jag hör till dom som tror att lite lagom mängd av tråkigt är bara bra. Kanske särskilt bra för våra barn.
Konstigt nog är det som att ju äldre jag blir, desto mer betyder vardags-rutinerna.  Hade räknat med det motsatta. Är jag inte lika impulsiv längre?  Beror det bara på kroppen min, den där som sviker ni vet?
Kanske läste ni för länge sedan ett inlägg jag gjorde om mina muggar. Om hur jag hade en mugg-rutin. Olika muggar för varje kopp te/kaffe under dagen.
Där har jag faktiskt "låst upp" rutinen en aning, kanske mest pga att muggar går sönder.
Rutiner ger mig på något sätt hopp. Kan inte förklara på annat sätt. Hopp om vad vet jag inte. Kanske mer tröst än hopp?
Att veta vad jag ska göra och veta vad vill, vad jag tycker. Det är ju en annan trygghet. Som ökat med åren. Ibland skulle jag vilja träffa den där 30-åriga Helena. Småbarnsföräldern. Jobb o plugg kombinerades med småbarn.
Om jag fick tala lite med henne, skulle jag säga till henne att ta det lugnt. Du hinner Helena. Du måste inte klara allt nu. Du måste inte skriva MVG på alla tentor. Dina barn dör inte av att hämtas sent en dag.
Och framförallt dör dom inte av att ha lite tråkigt då och då.
Vårda vardagen. Var lite snällare mot dig själv. Ta hjälp.
Det sista har jag blivit sååå mycket bättre på.  Och tråkigt har jag inga problem med heller. Det blir en sorts rutin det också, fast det är inte så ofta det händer.  Dock känns det lite tungt att dricka mitt morgon-te ur en annan mugg. En ny mugg.  Suck.

Charmen med tarmen

Just det. Så är det. Charmen med tarmen. Kanske såg ni henne på Skavlan? Den unga, väldigt söta, tyska läkaren? Som pratade bajs?
Guilia Enders var namnet. Riktigt ung dessutom. Född 1990. Och nu är hon även författare. Till boken med den underbara titeln. Charmen med tarmen. (Darm mit charme).
Jag hade hört om henne. Läst om henne. Innan jag såg henne. Hon är förresten charmig som en tarm hela hon.
Mycket av det hon säger, ja det vet jag redan. Som Crohn-patient har jag ganska bra koll på just tarmen.
Min McDreamy har ju alltid poängterat vikten av att kolla vad vi producerar. I toaletten alltså. Mycket viktigt! Enligt McDreamy.  Jag lyder.  Och nu säger den här tyska tjejen samma sak.
Samt att floran i tarmen är av enorm betydelse för hur vi mår i resten av kroppen. Hur hjärnan och tarmen kommunicerar. Osv. Osv.
Det som var nytt för mig, var senaste forskningen. Forskning som visar att inflammatorisk tarmsjukdom (Crohns t.ex.) har ett klart samband med vissa åkommor.
Att jag som tarmsjuk har större risk för oroskänslor. För depression. Samt för Alzheimers sjukdom.
Hmm......kan köpa de två första, för där kan jag känna igen mig.  Den tredje vill jag såklart inte kännas vid. Hoppas jag slipper.
Men nu kan jag tänka, när jag blir orolig nästa gång, att det är min tarm som talar. Som kommunicerar lite med min hjärna. Får mig att bli så här orolig. Så egentligen kanske det inte finns grund för oron? Det är tarmens fel.
Alltså, man blir lite insnöad  på den här kroppsdelen. Den här charmiga delen. Bara det att jag prenumererar på en tidning vid namn Kanalen. Och den handlar inte om Göta kanal direkt.  Nej, i min tidning heter artiklarna t.ex. "Rätt kost påverkar tarmfloran". "Tarmfloratransplantation, en räddning?". "Nya rön om Crohns och ulcerös Colit".
Inte så upphetsande? Inte för dig kanske .  För mig är det en riktigt höjdpunkt när den dimper ner i brevlådan.
En liten tävling på slutet:  Gissa var Helena sitter och läser den här Kanalen?

Kvarg?

Kvarg eller inte kvarg - det är frågan. Kvargen har blivit ett ämne för många diskussioner på sista tiden. För eller emot. Älska eller hata. Äta eller inte.
Lätt val för egen del. Jag både äter och älskar kvarg.
Kände att jag kanske skulle ta reda på vad det egentligen är jag stoppar i mig. Färskost vet jag ju, men sedan då?
Jo, kvarg är färskost gjord på surmjölk, och koagulerad (orkade jag inte ta reda på vad som menas med...) med mjölksyrebakterier. Skillnaden mot keso är att den (keson), görs på vanlig söt skummjölk, fast även den koaguleras med mjölksyrebakterier. Men det är surmjölken som ger kvargen den där lite syrliga smaken. Som jag gillar. Lite kärv nästan. I alla fall den naturella. De smaksatta varianterna är lite lenare.
Men - ack så sötade! Läste någonstans att det gick att jämföra vaniljkvarg med Coca-Cola . Inte bra.
Bättre då med naturell och hälla i det du vill ha i form av bär eller frukt. Eller som jag gör, blanda i en  sked eller två av en smaksatt i en naturell.
Nu låter jag som en riktig hälsofantast, och det är jag inte. Bara aningen noggrann med vad jag äter. Mest pga min mage och mitt stilla-varande liv.
Det som är bra med kvargen är att den har låg fetthalt, som i sin tur beror på hur mycket grädde som tillsatts. Och att proteinet, som den innehåller i överflöd, är ett långsamt protein: kasein.
Är kvargen här för att stanna? Jag vill gärna tro det.
På burkarna brukar det stå att det är "perfekt för dig som tränar mycket".
Mitt huvudsyfte med detta inlägg är att det går väldigt bra att äta kvarg och INTE träna! Faktiskt är kvargen perfekt även för sådana som mig...

Jag, Carrie och Heidi

Jag är i gott sällskap. Och kanske lite mer suspekt sällskap också. Vi tar det sistnämnda först.
Någon som sett "Homeland" på tv? Serien om CIA- agenters kamp mot terrorism bl.a. Huvudpersonen heter Carrie. Carrie Mathison.
Hon är mycket bra på sitt jobb, betydligt sämre privat. En hel del kan förklaras av att hon är bipolär. Och det, mina vänner, är jag inte. Såvitt jag vet.
Dock har jag en avsevärd likhet med Carrie. Det handlar om att sova. Att kunna sova. För min del gäller det att kunna sova trots smärtan. För Carrie handlar det om andra orsaker. Men utebliven sömn är utebliven sömn. Om sömnen blir en bristvara är det katastrof. För både Carrie och mig. 
Vi har våra tricks. Därmed inte sagt att jag sover trots tricksen. Men utan dem, ja då är jag, liksom Carrie, chanslös. För att alls kunna somna, och för att inte bli väckt av något annat än smärtan.  Därför behöver jag/vi tricksen.
Första gången serien visade en scen i samband med att Carrie gjorde sig iordning för natten - de kunde lika gärna filmat mig.
Proceduren är som följer: (efter tandborstning och sådant som hör till den normala rutinen, alltså) 1. In med bettskenan.  2. I med öronpropparna.  3. Trä på ögonbindeln/sovmasken.
Klart!
Fatta hur befriande det var att se! Jag tittade t.o.m. på avsnittet flera gånger.
Visst, Carrie har andra issues, och är väl inte helt normal, men vem är det?
Jo, kanske Heidi Weng? Känns det igen? En av alla de där norska skidåkarna, som följer tätt bakom Marit Björgen.
Såg ett reportage om Heidi. Om träning och livet. Döm om min förvåning när jag även kunde identifiera mig med en så'n tjej, en vältränad landslagsåkare! Hon pratade om hur viktigt det var med minst nio timmars sömn, minst alltså. För att få till det, ja då tog hon på sig sovmasken. Öronproppar? Räckte inte. Heidi sover med hörselkåpor. 
Skönt att veta att jag ännu inte nått sista utposten.