Att sova eller inte...

Det är frågan. Att sova eller inte sova. Svaret på frågan borde vara ja. Åtminstone på kvällen. Ännu mer JA på natten.
Allt som oftast är svaret ändå nej. Lite för ofta för min del. Lite för ofta för att jag ska vara nöjd. Och glad dagen efter.
Hur svårt kan det vara? Att sova.
Först somna. Sedan helst inte vakna förrän morgonen gryr. Och om ett vaknande sker under natten; då bara somna om igen. Alltså, hur svårt kan det vara?
Fruktansvärt svårt. Vissa nätter svårare än andra förstås. Flera av er känner säkert igen er.

1. Att somna. För egen del är det svårt. Anledningen är sällan ( läs aldrig) att jag inte är tillräckligt trött. Nej, anledningen är värken. Svårigheten att kunna ligga stilla tillräckligt länge för att sömnen ska hitta mig. Underlättas av insomningspiller. Med hjälp av dessa sover jag oftast ca 4 timmar. Inte illa pinkat. Och det är piller av icke-beroendeframkallande art, märk väl.
2. Att somna om. Svårast. Om det var svårt att kunna ligga stilla fyra timmar tidigare, så är det stört omöjligt nu. Inte heller så klokt att ta ett nytt piller kl 03. Alternativet är att snurra runt i sängen. Försöka hitta en någorlunda smärtfri position. Ett annat alternativ är att helt enkelt kliva ur sängen. Händer då och då. Dock är jag så trött vid dessa tillfällen, att jag inte ens orkar läsa. Ska nog lyda väninnans råd och börja låna ljudböcker via mobilen.
Om, jag säger om, jag lyckas somna om. Då handlar det om en oerhört lätt sömn. Som upplevs mer som en ytlig slummer. Om en fågel råkar kvittra utanför - kört. Om grannen på våning tre kliver på sitt knarriga golv - kört. Om telefonen (som jag INTE har i sängen) ger ifrån sig minsta vibration - kört.

Är sömn överskattat? Några påstår det. Jag hör inte till den skaran. Tror nästan att jag värderar sömnen högre än tillgången till mat och dryck. Om jag inte sover, ja då vill jag egentligen varken äta eller inte äta dagen efter. Mår för dåligt. Kroppen min är så lättpåverkad av sömnstörningen jag har. Jag liknar känslan i kroppen vid ett hål. Ett hål i magen. Ett hål som inte går att fylla med mat. Inte dagen efter den sämsta sortens natt. Och tro mig, jag har provat allt. Allt ätbart alltså. Från avocado till Japp. Från lax till Burger King.
Men skam den som ger sig. Jag vet att det finns tyngre artilleri av sov-piller. Vill vänta så länge jag bara kan. Innan jag tvingas ta till dem. Som min älskade mormor sa: "Jag vill inte ta sömntabletter. Då kanske jag blir beroende. Då sover jag hellre illa".  Kära lilla mormor. När dessa ord yttrades var du 87 år fyllda. Skulle ha kunnat bli ett livslångt beroende...