Döden döden

Döden. Jag tänker på den. Kanske lite för ofta för mitt eget bästa. Vet inte riktigt varför det är så. Ibland skyller jag på min dåliga hälsa. Inte så att jag tror min smärta eller min Crohn kommer att leda till en tidigare död. Nej, mera för att dessa faktorer hindrar mig från att leva.
Eller, det var kanske att hårddra. Jag lever ju. Ofta ett ok liv. Men, faktorerna hindrar mig från det där extra i livet. Ni som känner mig vet att jag med det menar att resa.
Ja, jag vet att många i vår värld aldrig får möjlighet att resa. Trots att de inte ens har särskilt ont. Av ekonomiska skäl oftast. Nu har jag inte någon lysande ekonomi heller. Men nog skulle jag kunna skrapa ihop till en liten resa då och då.
En vecka i Grekland. En  långweekend i Paris. Några dagar i London. Färdas längs engelska sydkusten. Eller....eller...
Men jag släpper inte mina drömmar. De lever. Oftast ett ok liv.
Rädslor är en annan anledning. Till att jag tänker på döden. Jag är såklart rädd för att dö. Men också för mycket annat. Som att bli dement och inte ens kunna tala om att jag har så ont och inte kan sitta. Fast om jag är dement kanske jag inte känner att jag har så ont. Jag kanske glömmer smärtan. Kan det vara så?
Jag är rädd för att lämna en viss person kvar här. Om jag dör. Eller när jag dör ska det väl stå. Det finns ju fler sådana personer. Men den största rädslan gäller en. Speciell person.
Henning Mankell skriver i sin senaste bok: "Att inte frukta döden. Döden måste vara frihet från rädsla. Den yttersta friheten."  Det försöker jag ta till mig. Inte för att längta efter döden. Bara för att stå ut med tanken på den.
Men först är planen att leva lite till. Och kanske klara av en resa till Säffle.

Att be om hjälp

Varför är det så svårt? Att be om hjälp. Att inte klara allt själv, på egen hand. Eller som i mitt fall; på egen fot.
Att be om hjälp. För mig är det en bekräftelse på,att jag är "misslyckad". Att inte riktigt duga. Att vara beroende.
Inga bra känslor att brottas med. Dock, om jag jämför med hur jag var för ett antal år sedan. Ni som känner mig vet att jag blivit bättre. På att be om hjälp. Det märker ni ju t.ex. på allt kånkande ni ombeds utföra. Eller utsätts för kanske bättre beskriver situationen.
Jag försöker verkligen fördela bördan. Bördan som är jag. Att inte varje gång be samma personer. Fördela. Tycker nog att jag lyckas ganska bra på jobbet.
Sämre privat...
Jag möts aldrig av ett nej för att någon inte vill hjälpa mig. Tror att problemet bara ligger hos mig. Rent faktiskt vet jag att man mår bra av att hjälpa. Det är bara det att jag tvingas be för ofta. Typ hela tiden.
Men nu ska jag träna inför fredag. Jag ska be någon köpa kräftor. Någon annan ber jag fixa drycken. Ytterligare någon kanske ombeds handla ost, sallad, servetter och hattar? Och bröd. Finns det någon mer någon? Vi får se hur långt de räcker. Mina någon-personer.
Alldeles på egen hand ska jag sörpla och knäcka klor. För det klarar jag. Än så länge.

Att möta rädslan

Att möta sina rädslor. Med tanken att bli av med dem. KBT. Kognitiv beteendeterapi. Vet faktiskt inte vad jag tänker och tycker om det. Har aldrig prövat.
Inte så att jag inte har några rädslor. Tvärtom så har jag flera.
Men. Det är som om det ändå är annat i mitt liv jag behöver en terapeut till. Hindrar mina rädslor mig? Ja, kanske. Om jag vore en mer rörlig person, kanske en resande sådan. Då skulle de definitivt hindra mig. Men, så här på hemmaplan är de hanterbara.
Mina rädslor (fobier är ett lite för starkt ord i mitt sammanhang) är bl.a. höjder, spindlar och som ni redan vet om ni följt bloggen, även kräksjuka.
Skulle jag bli hjälp av att möta dessa objekt? Vet inte. Vill inte. Men igår såg jag ett tv-program. Tror det var brittiskt. En terapeut "behandlade" en grupp personer som alla hade samma rädsla. Fast i lite olika former. Höjder. Någon var mest rädd för trappor. Någon för broar. En för trampoliner vid bassänger. Osv.
Terapeuten åkte runt med gruppen och en läkare (för säkerhets skull) och utsatte dem för höjder. På olika sätt. Resan de gjorde var så att säga av ökande svårighetsgrad.
En av deltagarna var väldigt skeptisk. Men när han, efter en stunds tårar och panik, med terapeutens hjälp, vågade hoppa i vattnet från trampolinen. Ja då blev han en troende. På KBT.
Jag kände igen mig i honom pga hans skepticism. Hur sjutton kan det hjälpa mig att sluta vara rädd för spindlar. Genom att hålla en hårig sak i handen? Eller kanske skulle jag våga mig ut på en svajig hängbro högt över en ravin? För att lära mig att jag inte kommer att ramla ner. Förhoppningsvis inte.
Jag vet som sagt inte. Säger inte att det inte skulle hjälpa.
Men hur gör en KBT:are om jag kommer och säger att en av mina rädslor är döden? Att dö? Att det är mer än vanliga människors olust inför döden. Inte ens en duktig terapeut kan ju få mig att dö lite mer för varje möte. För att träna liksom. Eller?
Jag får nog nöja mig med att fortsätta träna på t.ex. kräksjuka-rädslan. Brukar bli många tillfällen till det under ett läsår.

Boktips

Boktips. Igen. Risken att jag upprepar mig är stor. Väldigt stor när det gäller läsning. Jag läser. Mycket. Nu har jag dessutom varit sjukskriven en längre period. När kroppen inte vill vara med, då är böcker min räddning. Sida vid sida med Netflix då....
Jag ska inte trötta ut er med en massa bokprat. Men - jag bara måste nämna två titlar från denna sommarens bokhög.
Italienska skor av Henning Mankell. Jag har för länge sedan läst alla Wallander-böcker, men inte så mycket av vanliga romaner från Mankell. Den här är fantastiskt bra och så välskriven. Vemodig och rolig på samma gång. Utgångspunkten är en ensling på en ö. Jag skulle kunna beskriva det så här: När du får oväntat besök... Nu har jag reserverat uppföljaren, Svenska gummistövlar. Det var bara ett femtiotal före mig i kön. Får väl läsa den under 2016, förhoppningsvis.
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Författarens debut. Vilken debut! En thriller, om vanliga människor i en förort till London. Man kan inte riktigt veta vem som är ond och vem som är god. Gillas. Någon sa: Årets Gone girl. Det gjorde mig tveksam. Jag hör till minoriteten som inte var imponerad av den boken. (Har inte sett filmen). Enligt mig är den här berättelsen mycket bättre skriven.
Om du orkade läsa ända hit, då är det ingen match för dig att läsa dessa båda böcker. Betydlligt mer lättlästa, välskrivna och fängslande än denna blogg.