Döden döden

Döden. Jag tänker på den. Kanske lite för ofta för mitt eget bästa. Vet inte riktigt varför det är så. Ibland skyller jag på min dåliga hälsa. Inte så att jag tror min smärta eller min Crohn kommer att leda till en tidigare död. Nej, mera för att dessa faktorer hindrar mig från att leva.
Eller, det var kanske att hårddra. Jag lever ju. Ofta ett ok liv. Men, faktorerna hindrar mig från det där extra i livet. Ni som känner mig vet att jag med det menar att resa.
Ja, jag vet att många i vår värld aldrig får möjlighet att resa. Trots att de inte ens har särskilt ont. Av ekonomiska skäl oftast. Nu har jag inte någon lysande ekonomi heller. Men nog skulle jag kunna skrapa ihop till en liten resa då och då.
En vecka i Grekland. En  långweekend i Paris. Några dagar i London. Färdas längs engelska sydkusten. Eller....eller...
Men jag släpper inte mina drömmar. De lever. Oftast ett ok liv.
Rädslor är en annan anledning. Till att jag tänker på döden. Jag är såklart rädd för att dö. Men också för mycket annat. Som att bli dement och inte ens kunna tala om att jag har så ont och inte kan sitta. Fast om jag är dement kanske jag inte känner att jag har så ont. Jag kanske glömmer smärtan. Kan det vara så?
Jag är rädd för att lämna en viss person kvar här. Om jag dör. Eller när jag dör ska det väl stå. Det finns ju fler sådana personer. Men den största rädslan gäller en. Speciell person.
Henning Mankell skriver i sin senaste bok: "Att inte frukta döden. Döden måste vara frihet från rädsla. Den yttersta friheten."  Det försöker jag ta till mig. Inte för att längta efter döden. Bara för att stå ut med tanken på den.
Men först är planen att leva lite till. Och kanske klara av en resa till Säffle.