Att möta sina rädslor. Med tanken att bli av med dem. KBT. Kognitiv beteendeterapi. Vet faktiskt inte vad jag tänker och tycker om det. Har aldrig prövat.
Inte så att jag inte har några rädslor. Tvärtom så har jag flera.
Men. Det är som om det ändå är annat i mitt liv jag behöver en terapeut till. Hindrar mina rädslor mig? Ja, kanske. Om jag vore en mer rörlig person, kanske en resande sådan. Då skulle de definitivt hindra mig. Men, så här på hemmaplan är de hanterbara.
Mina rädslor (fobier är ett lite för starkt ord i mitt sammanhang) är bl.a. höjder, spindlar och som ni redan vet om ni följt bloggen, även kräksjuka.
Skulle jag bli hjälp av att möta dessa objekt? Vet inte. Vill inte. Men igår såg jag ett tv-program. Tror det var brittiskt. En terapeut "behandlade" en grupp personer som alla hade samma rädsla. Fast i lite olika former. Höjder. Någon var mest rädd för trappor. Någon för broar. En för trampoliner vid bassänger. Osv.
Terapeuten åkte runt med gruppen och en läkare (för säkerhets skull) och utsatte dem för höjder. På olika sätt. Resan de gjorde var så att säga av ökande svårighetsgrad.
En av deltagarna var väldigt skeptisk. Men när han, efter en stunds tårar och panik, med terapeutens hjälp, vågade hoppa i vattnet från trampolinen. Ja då blev han en troende. På KBT.
Jag kände igen mig i honom pga hans skepticism. Hur sjutton kan det hjälpa mig att sluta vara rädd för spindlar. Genom att hålla en hårig sak i handen? Eller kanske skulle jag våga mig ut på en svajig hängbro högt över en ravin? För att lära mig att jag inte kommer att ramla ner. Förhoppningsvis inte.
Jag vet som sagt inte. Säger inte att det inte skulle hjälpa.
Men hur gör en KBT:are om jag kommer och säger att en av mina rädslor är döden? Att dö? Att det är mer än vanliga människors olust inför döden. Inte ens en duktig terapeut kan ju få mig att dö lite mer för varje möte. För att träna liksom. Eller?
Jag får nog nöja mig med att fortsätta träna på t.ex. kräksjuka-rädslan. Brukar bli många tillfällen till det under ett läsår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar