Fredagsfundering

Funderar. Så här på fredagskvällen.  Ett kort inlägg om dessa funderingar. Kvällen till ära funderar jag över själva tänkandet. Metakognition med ett finare ord. Kanske inte det jag brukar ägna just en fredagkväll åt. Det jag tänker om mina tankar är mest ett stort VARFÖR? Varför ska jag fundera så mycket? Varför ska jag analysera hela tiden? Tolka.
Varför kan jag inte bara vara? Bara låta dagen komma, som den vill. Försöka släppa lite på oron. Ducka lite mer för funderingarna. Kanske skulle jag då kunna njuta lite mer av tillvaron. Inte vet jag.
Jag kan ibland bli lite avundsjuk på personer som har den förmågan. Att liksom bara strunta i tänkandet. Eller tänka att det löser sig ju. Som Morran. Om ni sett Morran och Tobias?
I alla fall lite lagom. Skulle jag vilja vara sådan? Ibland. Tror jag. Fast då vore jag ju inte jag.
Nej, inte som Morran. Det vore att ta i. Men kanske som en Halv-Morra. Då och då.
Det är en dag i morgon också, som hon säger.
Godnatt.

Köpstark?

Kvinnor över 50. Som jag då. Lär vara en mycket köpstark grupp. Köpstark? Jag? Hmm....jag hade väl som så många andra trott att de gyllene åren skulle bli lite mer gyllene. Ekonomiskt. Och även hälsomässigt. Men nu var det köpstyrka det skulle handla om.
När barnen flyttade hemifrån. Då. Då skulle ekonomin bli bättre. Tyvärr sammanföll det med att kroppen min tvingades gå ner i tjänst.  Och en del andra saker. Sammantaget blev min köpstyrka klart försämrad.
Läste att kvinnor över 50 är en av de allra mest köpstarka grupperna. Inte bara för att många av dem (inte jag då) får en bättre ekonomi i denna ålder. Nej, faktiskt är huvudanledningen en annan, fast förvisso hänger de ju ihop. Kvinnor över 50 handlar till fyra generationer. FYRA. Till sig själva. Till sina föräldrar. Till sina barn. Till sina barnbarn. Säkert ibland till sina partners också...
Det här stämmer bara till viss del på mig. Under en hyfsat lång period handlade jag faktiskt till tre generationer. Nu har jag bara två generationer i familjen. Hoppas på en tredje framöver. Jäklar vad jag kommer att handla då. För hela halvtidslönen. Eller för all del, pensionen.
En undersökning visar att kvinnor ( i alla åldrar) tar beslut om 80% av alla konsumentinköp. 94% av alla heminredningsdetaljer. Hur man nu kan komma fram till en sådan siffra? Jag som har ett eget hushåll då? Undersökningen visar inget annat än att kvinnor inhandlar 94% av heminredningsdetaljerna. Mycket intressant. Vem tusan handlar resterande 6% till mitt hem? Vem inhandlade den där femte kudden i soffan?
Fundera på det ni....

Duell

Läste. Någonstans. Det är märkligt att jag så sällan minns. Var jag läste vad. Men så är det. Tänker att jag borde börja skriva ner. Det jag läser och vill komma ihåg. I alla fall var jag läste det. Eller vem som skrev det. Men jag glömmer att göra det...Dock låtsas jag aldrig som om det är jag som från början tänkte ut det. Alltid nämna om det är något skrivet av andra, som ger mig en tanke. En idé. En undran.
Nåväl. Det jag nu läste, handlade om en duell. Inte i vanlig mening, med vapen i solnedgången.
Nej, det här var en duell framför spegeln. En duell mellan personen som syntes i spegeln, och personen som stod där framför spegeln. På badrumsgolvet.
Helt enkelt att man inte känner igen sig i spegeln. Efter en viss ålder. 
Det var så klockrent att läsa. Precis så är det ju, i alla fall för mig. 
Det här med att gå förbi en spegel utan att stanna och titta, t.ex. Liksom bara få en glimt av någon. Någon som inte kan vara jag. Väl? Det var ju en äldre människa som passerade spegeln.
Eller när jag verkligen anstränger mig. För att se fräsch ut. Bra hudkräm. Smink i lagom mängd ( inte för mycket i min ålder). Fixa någon form av frisyr. Och så titta sig i spegeln. Shit, vilken duell som utspelar sig! Jag tror att jag ska se den person som jag tror att jag fortfarande är. Till det yttre. Eftersom jag ju fortfarande är det till det inre. 
Ojoj, vad jag bedrar mig. Varje gång. Kan det där verkligen vara jag?! Tydligen. Nu låter jag väl väldigt ytlig. Inte min avsikt. Jag är så totalt medveten om att det är det inre som räknas.  Vill inte se ut som en 22-åring. Jag tänker att jag ser ut som jag gjorde vid 45 års ålder ungefär. Ha, vilket skämt!
Hörde i går en väninna som uttryckte sig om just 22-åringar. Att de ser ut som marsipangrisar i hyn. Är det positivt? Vet ej.
Det jag tänker är att när kroppen gör ont mest hela tiden, och livet självt inte går som på räls, då vill jag åtminstone inte att det ska synas allt för mycket. Jag kan inte göra något åt alla skrynklor i ansiktet. Men jag kan göra mitt bästa för att inte ontet ska synas varje stund.
Genom att försöka orka utmana den där spegelpersonen på duell varje morgon. Kanske bara genom att orka föna håret. 
Många säger att rynkor är fint, att de flesta rynkor är skrattrynkor som visar att man haft roligt i livet. Härligt!
Mina flesta märken i ansiktet är gråtrynkor. Jag vet det av anledningar jag inte går in på här, men det är helt forskningsbaserad kunskap. Så jag borde bestämma mig för att fixa lite skrattrynkor som motvikt. Kanske jämnar de ut sig med gråtrynkorna? Det vore väl något. Att bli en marsipangris vid min ålder!
Och just i denna sekund kom jag ihåg vem som skrev om duellen framför spegeln. Allas vår Henning Mankell.

Projekt

Projekt. Jag har ett. Som ett nödvändigt ont. Det är faktiskt lite krävande, projektet. Det är inget jag själv har initierat. Det kommer uppifrån. Från hyresvärden. Stadens största. Och med all rätt. Jag är förvånad att det dröjt så länge.
Sop-sortering. Käll-sortering.
För en vecka sedan kastade jag hej vilt. Alla sopor i samma påse. Ner i den totalt osorterade soptunna som funnits alla år jag bott i huset.
Miljövänligt? Nej. Bekvämt? Ja.
Och inte skämdes jag heller. När inte möjligheten till sortering fanns, då skämdes jag inte ett dugg. Det hände att jag kommenterade hyresvärdens icke-befintliga miljömedvetenhet. Sedan gick jag ut och slängde min sop-påse. Gott och blandat.
Hur kan det vara så, att jag nu sedan soprummet bommades igen, skäms något så fruktansvärt? Jag erkänner. Jag har vid två tillfällen kastat en påse blandade sopor. I en papperskorg. I en park. På väg till jobbet. Dessa två påsar kom till pga glömska. Pga okunskap.
Men ojojoj, det gör jag inte om. Skammen var för stor. För en vecka sedan slängde jag som sagt hur som helst. Märkligt fenomen. Att det går så fort. Med skammen.
Kanske för att jag som person alltid går all in?  Sträcker sig mitt kontrollbehov även över mina sopor? Verkar inte bättre.
Kärl är inhandlade. Enligt miljöstationen på gården skulle jag behöva minst sju olika. Sju! Då får jag inte plats med varken grytor eller kläder.
Försöker besinna mig. Nu har jag fem olika. Sex med pappersinsamlingen. Som nu bara får innehålla tidningar. Annars måste jag stå utomhus och sortera mitt papper. Det räcker med att jag känner mig iakttagen av grannarna i huset bredvid. När jag slänger mina sopor. De har liksom första,parkett. Tänk om jag gör fel?! Kan jag bli vräkt?
Av dessa fem kärl har jag hittills bara bestämt innehåll för tre. De andra flyter lite än så länge. Etiketter är inte påklistrade. Försöker hålla mig.
Köket är invaderat av tepåsar och använt lös-te. På tork liksom. Vill ju inte att matavfalls/kompost -påsen ska bli för blöt. Blääh. Det är rätt äckligt, det här projektet.
Dessutom är det inte längre bara att ta med sig soporna när jag ändå ska ut med cykeln. Som förut. Nej, nu måste jag ju tillbaka upp i lägenheten. Med kärlet. Hinken. Behållaren.
Pust. Det får nog räcka med ett projekt den här hösten. Jag är alldeles slut.