Duell

Läste. Någonstans. Det är märkligt att jag så sällan minns. Var jag läste vad. Men så är det. Tänker att jag borde börja skriva ner. Det jag läser och vill komma ihåg. I alla fall var jag läste det. Eller vem som skrev det. Men jag glömmer att göra det...Dock låtsas jag aldrig som om det är jag som från början tänkte ut det. Alltid nämna om det är något skrivet av andra, som ger mig en tanke. En idé. En undran.
Nåväl. Det jag nu läste, handlade om en duell. Inte i vanlig mening, med vapen i solnedgången.
Nej, det här var en duell framför spegeln. En duell mellan personen som syntes i spegeln, och personen som stod där framför spegeln. På badrumsgolvet.
Helt enkelt att man inte känner igen sig i spegeln. Efter en viss ålder. 
Det var så klockrent att läsa. Precis så är det ju, i alla fall för mig. 
Det här med att gå förbi en spegel utan att stanna och titta, t.ex. Liksom bara få en glimt av någon. Någon som inte kan vara jag. Väl? Det var ju en äldre människa som passerade spegeln.
Eller när jag verkligen anstränger mig. För att se fräsch ut. Bra hudkräm. Smink i lagom mängd ( inte för mycket i min ålder). Fixa någon form av frisyr. Och så titta sig i spegeln. Shit, vilken duell som utspelar sig! Jag tror att jag ska se den person som jag tror att jag fortfarande är. Till det yttre. Eftersom jag ju fortfarande är det till det inre. 
Ojoj, vad jag bedrar mig. Varje gång. Kan det där verkligen vara jag?! Tydligen. Nu låter jag väl väldigt ytlig. Inte min avsikt. Jag är så totalt medveten om att det är det inre som räknas.  Vill inte se ut som en 22-åring. Jag tänker att jag ser ut som jag gjorde vid 45 års ålder ungefär. Ha, vilket skämt!
Hörde i går en väninna som uttryckte sig om just 22-åringar. Att de ser ut som marsipangrisar i hyn. Är det positivt? Vet ej.
Det jag tänker är att när kroppen gör ont mest hela tiden, och livet självt inte går som på räls, då vill jag åtminstone inte att det ska synas allt för mycket. Jag kan inte göra något åt alla skrynklor i ansiktet. Men jag kan göra mitt bästa för att inte ontet ska synas varje stund.
Genom att försöka orka utmana den där spegelpersonen på duell varje morgon. Kanske bara genom att orka föna håret. 
Många säger att rynkor är fint, att de flesta rynkor är skrattrynkor som visar att man haft roligt i livet. Härligt!
Mina flesta märken i ansiktet är gråtrynkor. Jag vet det av anledningar jag inte går in på här, men det är helt forskningsbaserad kunskap. Så jag borde bestämma mig för att fixa lite skrattrynkor som motvikt. Kanske jämnar de ut sig med gråtrynkorna? Det vore väl något. Att bli en marsipangris vid min ålder!
Och just i denna sekund kom jag ihåg vem som skrev om duellen framför spegeln. Allas vår Henning Mankell.