Projekt

Projekt. Jag har ett. Som ett nödvändigt ont. Det är faktiskt lite krävande, projektet. Det är inget jag själv har initierat. Det kommer uppifrån. Från hyresvärden. Stadens största. Och med all rätt. Jag är förvånad att det dröjt så länge.
Sop-sortering. Käll-sortering.
För en vecka sedan kastade jag hej vilt. Alla sopor i samma påse. Ner i den totalt osorterade soptunna som funnits alla år jag bott i huset.
Miljövänligt? Nej. Bekvämt? Ja.
Och inte skämdes jag heller. När inte möjligheten till sortering fanns, då skämdes jag inte ett dugg. Det hände att jag kommenterade hyresvärdens icke-befintliga miljömedvetenhet. Sedan gick jag ut och slängde min sop-påse. Gott och blandat.
Hur kan det vara så, att jag nu sedan soprummet bommades igen, skäms något så fruktansvärt? Jag erkänner. Jag har vid två tillfällen kastat en påse blandade sopor. I en papperskorg. I en park. På väg till jobbet. Dessa två påsar kom till pga glömska. Pga okunskap.
Men ojojoj, det gör jag inte om. Skammen var för stor. För en vecka sedan slängde jag som sagt hur som helst. Märkligt fenomen. Att det går så fort. Med skammen.
Kanske för att jag som person alltid går all in?  Sträcker sig mitt kontrollbehov även över mina sopor? Verkar inte bättre.
Kärl är inhandlade. Enligt miljöstationen på gården skulle jag behöva minst sju olika. Sju! Då får jag inte plats med varken grytor eller kläder.
Försöker besinna mig. Nu har jag fem olika. Sex med pappersinsamlingen. Som nu bara får innehålla tidningar. Annars måste jag stå utomhus och sortera mitt papper. Det räcker med att jag känner mig iakttagen av grannarna i huset bredvid. När jag slänger mina sopor. De har liksom första,parkett. Tänk om jag gör fel?! Kan jag bli vräkt?
Av dessa fem kärl har jag hittills bara bestämt innehåll för tre. De andra flyter lite än så länge. Etiketter är inte påklistrade. Försöker hålla mig.
Köket är invaderat av tepåsar och använt lös-te. På tork liksom. Vill ju inte att matavfalls/kompost -påsen ska bli för blöt. Blääh. Det är rätt äckligt, det här projektet.
Dessutom är det inte längre bara att ta med sig soporna när jag ändå ska ut med cykeln. Som förut. Nej, nu måste jag ju tillbaka upp i lägenheten. Med kärlet. Hinken. Behållaren.
Pust. Det får nog räcka med ett projekt den här hösten. Jag är alldeles slut.