lördag 31 oktober 2015

Eftertankar

Alla helgons dag.  Ska inte fördjupa mig i var sederna kommer ifrån. Eller varför vi numera mixar denna helg med Halloween. Lite huller om buller liksom.  Egentligen tycker jag att  det är synd att dessa två korsar varandra. De är ju så olika som svart och vitt. Men, nu är det så, och jag är rätt glad att mina barn är för vuxna för att springa runt och godis-busa.
Dock skulle jag antagligen själv tacka ja till en Halloween-fest. Bara för att få anledning att klä ut mig. Älskar att klä ut mig.

Mina tankar denna helg går naturligtvis till mina döda. Inget konstigt med det. Nu ska ju erkännas att jag tänker på mina döda ofta. Väldigt ofta. Pratar med mamma. Frågar pappa om råd. Ibland när jag pratar med dom, tittar jag samtidigt på foton av dom. Tänker att det är nog inget konstigt med det heller. Eller?
Om jag får svar? Svårt att veta. Ibland känns det så. Inuti. Vill så gärna tro att de ser mig. När jag kämpar.och även när jag mår bra. Så att de kan sluta oroa sig för mig. I alla fall för en liten stund. Tar ofta ett snack med lilla mormor också. Hon levde ända tills jag var 34 år och tvåbarnsmor. Hon var bra, min mormor. Adele. Ett udda namn i den stora syskonskaran tidigt 1900-tal. En Adele bland Greta, Elsa, Gunborg och Gustaf. Ryktet sa att min mormors-mor hade läst en fransk roman när hon väntade mormor....Som backup fick hon Eugenia som andra-namn.
Franskt ursprung där också. Men ändå liksom lite mer rejält. Som en fruga till en seriefigur, liksom.

torsdag 22 oktober 2015

Dagens

Det var länge sedan. Riktigt länge sedan. Som jag gjorde en Dagens. Här på bloggen.
I begynnelsen förekom det sådana inlägg då och då.
Och nu är det dags.
Jag är ju en förespråkare för second hand. Igår cyklade jag förbi Bra &Begagnat. I fönstret fanns ett bord. Jag ville titta lite närmare på det och linkade in.
Något bord blev det inte. Men där hängde den. Precis bredvid fönstret.  Och den var min. Bara min.
Den väckte minnen, ojoj. Vilken retro-kick. I mina två tidigare exemplar har jag haft mycket roligt.
Så nu hoppas jag på att även den här varianten kan leverera.
Som en av mina vänner sa: Vadå retro? Duffel är tidlöst!
Och om jag inte skulle trivas, so what? 125 spänn är ju inte hela världen.

lördag 17 oktober 2015

Trick or treat?

Jag har en mask. En obehaglig jäkla mask. Känns som så. En mask av eksem . I ansiktet. Rött och ilsket. Kliar och svider. Huden känns några storlekar för liten.
Nu står mitt hopp till cortisonkrämer. Igen. Denna gången en längre behandlingstid.
Jag som så ofta är i vårdsvängen, kände i förrgår när jag var på Hudmottagningen : bara dom inte tycker att jag skulle ringt vårdcentralen istället. Att jag liksom tar upp viktig tid. För specialisterna. Jag kunde ganska snabbt släppa den tanken. När hudläkare 1 kom in genom dörren, var hens första ord: OJ!
Att hen sedan gick och hämtade hudläkare 2, gjorde ju att jag liksom tog upp viktig tid för två st specialister. Hudläkare 2 sa: Ajajaj, jag ser att du har besvärligt.  Och då var det faktiskt helt ok.  De tyckte att jag gjort helt rätt som kom dit.
Jag bönade och bad om ett svar på frågan VARFÖR? Vad är det jag inte tål? Apelsiner? Schampo? Rödvin? (Gud förbjude!). Doktor 2 svarade att hen önskade att det var så enkelt. I mitt fall behöver man inte ta något prov på eksemet. Ingen ide'. Det är nog inget yttre jag reagerar på. Kan vara en kombo av mitt meckade immunförsvar/medicinering/inflammationstillståndet i tarmen / kronisk stress pga kronisk smärta.  Livet mitt alltså. Samt att jag är gammalt eksembarn förstås.
Jag kommer att stå på underhållsbehandlingar m krämerna, forever. Bara att gilla läget och hålla tummarna. Att huden inte bli så förtunnad att den går sönder.
Varför har jag ingen knapp att trycka på? För återställning. Av huden. Återställning till ett datum i augusti, typ. Reset.
Å andra sidan behöver jag inte klä ut mig till Halloween. Trick or treat, någon?

söndag 11 oktober 2015

Hitta styrkan

Det är en konst. Har alltid varit. Dock inte alltid en konst som jag behärskar. Konsten att hitta styrkan. Ingen särskilt svår konst om allt går som på räls. Men när är livet så? Korta stunder, jovars. Men resterande stunder? Som är långa? Det är då jag ibland har så svårt att hitta den. Den där styrkan.
Att fortsätta inte bara orka. Inte bara stå ut. Utan faktiskt leva. Att ta vara på det som ändå är livet. Hur det nu än ser ut.
Självklart kommer det stunder av förtvivlan. Även för den som ofta kan hitta styrkan.
För egen del har jag en tendens att isolera mig. Då när jag inte hittar den. Styrkan. Att vilja vara ensam med min förtvivlan. Just då anammar jag inte ordspråket "delad börda är halv börda". Konstigt. Tror att jag är hyfsat bra på att dela andras bördor. Men vill alltså helst inte med mig av min. Det är inte alltid så, mest när det är som svartast. Det är som en snålhet....
Nu är det ju inte så att jag alltsom oftast bara lägger mig ner och inte orkar. I vardagen kämpar man ju liksom på. Det är det där andra i livet som blir så lidande. Det där extra. Då när jag inte hittar styrkan.
Kanske borde jag ibland vara lite snällare. Mot mig själv. På alla de sätt. Det har jag sagt tidigare. Men den styrkan är också svår att hitta.
Några av mina vänner kämpar nu med att hitta styrkan. På allvar. För att kunna leva i vardagen. Trots allt.
Mina tankar är hos dem. Nästan från det jag vaknar, till dess jag lyckas somna.
Ibland distraherar mitt envist kliande o brännande eksem mina tankar en stund, det ska erkännas.
Mitt i eländet läste jag något. Igen. Som jag vill skicka med. Jag är övertygad om att mina vänner förstår och kan ta galghumor. Det är som en överlevnads-grej. Med galghumor. Jag tror det var så den uppstod helt enkelt.
Här är dagens dos.
Gå inte på begravningar om det inte är absolut nödvändigt. Som absolut nödvändig räknas bara egen begravning. Och kan ni undvika även den, så gör det.
Nu ska jag distrahera mitt kliande, brännande eksem med att titta på Bron. Också ett sätt att ta vara på livet.

söndag 4 oktober 2015

50-talet

Vi har haft jubileum. Skolan där jag jobbar fyller 60 år. Född 1955 alltså. Äldre än mig med minsta möjliga marginal.
I fredags var vi utklädda. Till 50-talspersoner.  Alltid kul. Maskerad på arbetstid. Många klänningar. Handväskor. Hattar. Kostymer. Sjalar och skärp. Själv hade jag tyll-underkjol. Eller kanske att ta i. Jag klippte till en bit tyll och drog i en resår. När jag kom till jobbet såg jag att jag varit väl snabb med saxen. Ojämnt är bara förnamnet. Men vem brydde sig? Kanske ska säga att jag inte enbart hade denna tyll-underkjol.
Lektionerna gick även de i sann 50-talsanda. Eleverna ställde sig bredvid stolen när de räckt upp handen för att svara. Diktamen. Välskrivning. Gamla planscher. Ja ni vet vad jag menar.
När vi pratade om hur gammal skolan är, så gjorde jag såklart jämförelsen. Med mig själv. Min egen ålder.
Barn är ju barn. Ärliga som de är. Att flera inte kunde förstå att jag kan vara sååå gammal, är ju smickrande. Eller inte. Men en liten kille hade uppenbara problem. Med att förstå. Hur kan man vara lika gammal som ett HUS?! Näe, det kan man helt enkelt inte vara, konstaterade han. För då är man död för länge sedan. Dom måste ha räknat fel.
Om de räknat fel på husets ålder, eller min - det framgick inte av diskussionen. Men att vara lika gammal som ett hus, ja det känns i både knopp och kropp.