Vi har haft jubileum. Skolan där jag jobbar fyller 60 år. Född 1955 alltså. Äldre än mig med minsta möjliga marginal.
I fredags var vi utklädda. Till 50-talspersoner. Alltid kul. Maskerad på arbetstid. Många klänningar. Handväskor. Hattar. Kostymer. Sjalar och skärp. Själv hade jag tyll-underkjol. Eller kanske att ta i. Jag klippte till en bit tyll och drog i en resår. När jag kom till jobbet såg jag att jag varit väl snabb med saxen. Ojämnt är bara förnamnet. Men vem brydde sig? Kanske ska säga att jag inte enbart hade denna tyll-underkjol.
Lektionerna gick även de i sann 50-talsanda. Eleverna ställde sig bredvid stolen när de räckt upp handen för att svara. Diktamen. Välskrivning. Gamla planscher. Ja ni vet vad jag menar.
När vi pratade om hur gammal skolan är, så gjorde jag såklart jämförelsen. Med mig själv. Min egen ålder.
Barn är ju barn. Ärliga som de är. Att flera inte kunde förstå att jag kan vara sååå gammal, är ju smickrande. Eller inte. Men en liten kille hade uppenbara problem. Med att förstå. Hur kan man vara lika gammal som ett HUS?! Näe, det kan man helt enkelt inte vara, konstaterade han. För då är man död för länge sedan. Dom måste ha räknat fel.
Om de räknat fel på husets ålder, eller min - det framgick inte av diskussionen. Men att vara lika gammal som ett hus, ja det känns i både knopp och kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar