Alla helgons dag. Ska inte fördjupa mig i var sederna kommer ifrån. Eller varför vi numera mixar denna helg med Halloween. Lite huller om buller liksom. Egentligen tycker jag att det är synd att dessa två korsar varandra. De är ju så olika som svart och vitt. Men, nu är det så, och jag är rätt glad att mina barn är för vuxna för att springa runt och godis-busa.
Dock skulle jag antagligen själv tacka ja till en Halloween-fest. Bara för att få anledning att klä ut mig. Älskar att klä ut mig.
Mina tankar denna helg går naturligtvis till mina döda. Inget konstigt med det. Nu ska ju erkännas att jag tänker på mina döda ofta. Väldigt ofta. Pratar med mamma. Frågar pappa om råd. Ibland när jag pratar med dom, tittar jag samtidigt på foton av dom. Tänker att det är nog inget konstigt med det heller. Eller?
Om jag får svar? Svårt att veta. Ibland känns det så. Inuti. Vill så gärna tro att de ser mig. När jag kämpar.och även när jag mår bra. Så att de kan sluta oroa sig för mig. I alla fall för en liten stund. Tar ofta ett snack med lilla mormor också. Hon levde ända tills jag var 34 år och tvåbarnsmor. Hon var bra, min mormor. Adele. Ett udda namn i den stora syskonskaran tidigt 1900-tal. En Adele bland Greta, Elsa, Gunborg och Gustaf. Ryktet sa att min mormors-mor hade läst en fransk roman när hon väntade mormor....Som backup fick hon Eugenia som andra-namn.
Franskt ursprung där också. Men ändå liksom lite mer rejält. Som en fruga till en seriefigur, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar