Roligt å roligt...

Roligt. Är det en rättighet att ha? Eller kanske har vi en skyldighet att ha roligt?  Typisk Helena-fundering. Så här på tisdagkvällen.
Trött är jag . Och nå't skit i luftrören har jag. Eksemet frodas. Inget av det är så roligt. Därav ett kort inlägg. Som säkert inte heller blir så roligt.
Kan ändå inte låta bli att fundera över detta. Kanske ser det utåt ut som att jag har rätt roligt. Det har jag väl ibland såklart. Men sällan i några längre sjok. Den liksom glimmar till. Roligheten. Känslan av att ha roligt. Då är det underbart. Då inser jag att det borde ske oftare. Tänker att det för många andra är så. Att roligheten överväger. Men så funderar jag lite till. Då inser jag att så är det nog inte. Alla har ju sitt liksom. Sådant som är icke-roligt. Mer eller mindre.
Det jag funderar på är om jag borde anstränga mig mer. För att ha roligt. Fast då tänker jag att roligt ska inte ansträngas fram. Det ska bara komma. Men kanske borde jag träna lite mer på att ha mer roligt inåt.  I andra situationer än de som ev märks utåt. Att låta den känslan leva kvar. Lite längre. Ha roligt i mig själv. I själen. Är ni med?
Önskar jag kunde säga som Kleerup: " Det är rätt roligt, att vara mig." Eller I mig kanske han sa, och syftade på i sin hjärna.
Det ska jag träna på. Att tycka, och kanske säga. Att det ÄR roligt att vara jag.
Hmm...hur svårt kan det va? Jag trivs ju faktiskt bra i mitt eget sällskap.