Compassion is the new black. Inom självhjälp och terapi. Har jag läst. Ett nytt begrepp som kommit in i alla dessa självhjälps-teorier. Självmedkänsla. Att vi ska vara lite snällare mot oss själva. Att vara självsnälla liksom.
När livet går snett. Eller gör ont. Då ska vi träna oss i att säga okej till att vi känner oss ledsna. Besvikna. Svikna. Eller vad det nu är för känsla vi har. Att det är okej . Att inte fly undan känslan. Att erkänna för oss själva att det känns för jäkligt. Helt enkelt.
Kanske som att ge sig själv en kram. Att tycka om sig själv när det känns som sämst. Det är the new black.
Låter helt okej för min del. Dock inte enkelt. Inte ett dugg enkelt. Mycket lättare att skuldbelägga sig själv. Att tänka att det helt och hållet beror på mig att det blev så här. Mycket lättare.
Men - jag förstår helt och hållet tanken med Compassion. Kanske ska träna lite. På att vara lite självsnäll. Tror faktiskt jag börjar nu. Omedelbart. Det är lite synd om mig ikväll. Mina fötter gör ondare än vanligt. Om jag inte tränar på Compassion-tänket, då är det ju MITT EGET FEL eftersom jag gick för många steg helt enkelt. VARFÖR gjorde jag det, dumma mig? Skyll mig själv!
Men om jag börjar träna nu. På att INTE skuldbelägga. På att ha lite medkänsla med mig själv istället. Då ser mitt träningsläger ut så här i kväll:
En tanke om att det faktiskt ÄR synd om mig som har så ont. Att jag är ledsen för det. Ett varmt bad. Ett glas vin. Choklad. Hmm...det var ju inte så svårt!
Tror jag lägger mig i hårdträning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar