More fun?

Så här i påsktider, kom jag att tänka på en incident. En anekdot nästan. Om mig själv. Finns några sådana. Just den här inträffade första påsken efter millenieskiftet.
Jag var på väg upp till ytan efter en jobbig separation. Hade en lång, oplanerad och barn-tom påsk framför mig.
Försökte rycka upp mig. Hur? Genom att få fatt i den där konstiga föreställningen att Blondes have more fun. Ni vet.
Sagt och gjort. Dymmelonsdagen, år 2000. Då skulle det ske. Jag skulle bli blondin. På egen hand. Eller, med hjälp av en kompis och hennes händer. Vi inhandlade hårblekning på första bästa Ica-butik. Inte var jag så noga med innehållet inte. Inte på den tiden.
Hem och satte igång processen. Med varsitt vinglas på bordet. Såklart.
Några timmar senare. Väninnan var tvungen att gå innan resultatet var klart. Ensam framför spegeln.
What!?!?!? Där mitt kastanjebruna hår, av god kvalité suttit, där fanns nu ett ihoptrasslat, gult ludd. Nu är det lätt att tro att jag överdriver. För att få till en anekdot. Tyvärr inte. GULT. Med en kvalité som ni i min ålder känner igen. Om jag säger "änglahår". Som mormor hade runt ljusen i julgranen. Är ni med? Som ett sprakande, kärvt ludd. Nästan som isolering.
Grät jag? Skrek jag? Ringde jag väninnan? Ja, ja och ja.
Nu hade det hunnit bli rätt sent på kvällen. Vågade nästan inte gå och lägga mig. Livrädd att håret skulle lossna. Ligga kvar på kudden när jag reste mig på morgonen.
Det gjorde det inte. Dock sov jag knappt den natten.
Morgonen efter letade jag på en av sonens kepsar. Samlade ihop änglahåret under den. Solglasögon. Gick ner för trapporna. Ut på trottoaren. Behövde bara smyga längs väggen 15 meter för att komma till min frissa. Då slog det mig: det är Skärtorsdag. Kan vara stängt. Hjälp!
Det var det. Stängt. Men- jag såg genom glasdörren att hon var därinne. Frissan. Fixade med något. Så jag bultade på dörren. När hon kikade ut så hon någon hon inte kände igen. Hon pekade på skylten att det var stängt.
Då grät jag. Då kände hon igen mig. Hmm...konstigt egentligen? Men visst, hela orten kände väl igen mig och mina tårar på den tiden.
När jag kom in o drog av mig kepsen, sa hon tre saker.
1. Vad har jag sagt om att bleka håret hemma?
2. Jag klipper bort det mest förstörda o slänger i en vårdande toning.
3. Å andra sidan - det är ju påsk! Är det någon gång man ska se ut så där, så är det väl nu?
Det blev en kastanjebrun toning.
Resten av den påsken var så himla rolig. Omöjligtvis kunde jag haft roligare som blondin....

Besatt?

Jag heter Helena Hasslinge. Jag är lärare och besatt av tv-serier. Låter inte lika bra som när Josephine Bornebusch säger det. Hon har ju bytt ut "lärare" mot "skådespelare". Det blir en annan klang i det.

Men, men. Nu är jag lärare. Och besatt. Fast kanske jag inte skulle valt det ordet, om det inte varit för Josephine.

Besatthet är rätt tunga grejer. Kanske skulle jag säga uppfylld. Möjligen fixerad.

Och nu kommer den. En tv-serie om tv-serier. Ett program om program. Kan inte tro annat än att det borde passa mig. Faktum är att det borde varit jag som gjort den serien.

Att prata om och diskutera tv-serier har blivit en del av livet. Inte bara för mig, det märker jag. Då skulle jag ju inte ha någon att prata med. Om mina tv-serier.

Och tack vare plattformar som mitt älskade Netflix, är möjligheterna nästan oändliga. Jag tänker tanken ibland att det är tur att jag inte kan kosta på mig en streamingtjänst till. Då skulle jag nog verkligen kunna kalla mig besatt.

Dock är mina närmaste inte inne på samma bana som jag. Möjligen sonen i viss utsträckning. Så, jag får istället ha mina tv-seriesnack med vänner och bekanta. Kollegor inte minst. Vi bubblar nästan över i vårt chattande under avsnitten av Grey's, min vän o kollega S. Ibland blir det så mycket utbyte av åsikter och tankar på messenger, att jag rentav inte hänger med på allt som händer. I rutan. Men vad gör det, bara att fråga S.  Andra vänner och kollegor både ger och får tips. Till och av mig. Ingen har ju liksom sett allt. Alltid finns nya serier att tipsas om. Och redan i kväll börjar en ny. Säsong 2 av True detective. 

Jag ser fram mot morgondagen. Då är det premiär. På serien om serier. Skulle den krocka med en av mina serier , ja då spelar jag in. Fattar inte hur jag överlevde innan min Tivo-Box? 

Dock går jag inte så långt som Bornebusch, i besattheten.  Jag vill INTE ha pålagda skratt i mitt liv.

Simma lugnt

Plötsligt händer det. När jag vrider på kökskranen. Egentligen händer det INTE. Endast en tunn liten ynklig stråle. Som dessutom är brun. Urk! Går till badrummet och testar. Samma sak. Synd att jag inte hann duscha. Men det är säkert något tillfälligt. Snart ska jag både duscha och dricka kvälls-te.
Ack vad jag bedrog mig. Detta hände i går kväll vid 19-tiden. Det lät som en folksamling utanför, på gatan. Öppnade balkongdörren. What?! Trodde faktiskt inte mina ögon. Upptryckta längs husväggarna stod stadsdelens befolkning. Stirrandes på gatan. Eller, det som brukar vara gatan. Som nu var en flod. Ibland kanske jag har en tendens att överdriva lätt, men inte nu. Flod. Större vattendrag.
Begrep ju snart att det här inte skulle "gå över" snabbt. I ärlighetens namn var det ganska mäktigt. Att stå på balkongen. Kunde nästan låtsas att jag var på ett hotell. Venedig. Dock utan gondoler.
Inser att jag snabbt måste tappa upp brunt vatten i en hink. Till toalett-spolning. Inser också att jag på något sätt måste ta mig till affären. Köpa flaskvatten. Var är gummistövlarna? Ut med cykeln. Nja, inte vanliga vägen. Där fanns ingen väg, bara en stor å.
Till slut kunde jag ta mig runt - vet inte riktigt hur - och in i affären. Där insåg jag att jag reagerat i grevens tid. Plockade åt mig de sista flaskorna  ej kolsyrat vatten. "Nu är lagret slut, folk handlar som galna", sa killen i kassan. När jag kom hem igen, efter samma omväg, stod en sorts pumpbil uppkörd på snön bredvid det som brukar vara trottoar. En bil med mycket stora hjul, så det gick ju. Jag såg då att det den pumpade läns var garaget. Som ligger under markytan. Där jag har min lilla bil. Valde att inte fokusera på det.
Fick veta av grannen att det var en STOR vattenläcka (jo tack, det hade jag räknat ut) på nästa gata. Såg sedan att där fanns ett jättestort hål. Asfalten hade bara gett vika. Funderade en stund på vad som hade hänt om jag kommit körande med min lilla röda. Bil. Gissar att hela lilla bilen och jag bara hade försvunnit. Som i ett slukhål. Ett svart hål. Valde att släppa även den tanken.
Fotade floden från balkongen. La ut på Facebook. Fick en massa bra tips. Flytväst. Kanot. Kom ihåg årorna. Armpuffar. Allt för kunna ta mig till jobbet i dag.
Nu ett dygn senare finns det vatten. Inne. Svag stråle. Missfärgat. Gatan däremot är vattenfri nu. Garaget har jag inte kollat.
Funderar på att ta en dusch. Eller ska jag åka hem till dottern? Äh, som en kollega sa: "Det finns ju folk som betalar för att ta en brunfärgande dusch. Låtsas att du har gratis spray-tan". Positivt tänkande.
Och som grädde på moset åt dottern och jag stora portioner köttfärslimpa i lördags. Gjord på ICAs salmonella-smittade färs.
Så kom inte och säg att jag lever ett händelselöst liv....

Reflektion

Tänk att så mycket knas kan hända på så kort tid. En liten reflektion över gårdagen. Min lediga onsdag tillbringades (som vanligt) på en av stadens vårdinrättningar. Denna gång universitets-sjukhuset. På en av medicinmottagningarna. Som jag av gammal vana benämner magotarm-mottagningen. Det var dags för mitt dropp. Som jag benämner det. Infusion säger vården.
Alltnog. När jag kom till kassan var det kö. En lång sådan. En liten tant först i kön. Inte hennes fel att kön var lång. Personalen på andra sidan glaset personifierade ordet sävlig. När jag efter 15 min stod först i kön - då kom en kille farande. Civilklädd. Viftande med polislegitimationen. Han sa att det gällde ett hastande polisärende och var tvungen att gå före. Kan man ju inte säga nej till. Kunde ju ha varit vad som helst. Fara för någons liv, på annat sätt än alla de sjukdomar som finns på stället.
Det visade sig att han ringt och bett att få ut journaler. Inte för egen del, utan för någon intressant för polisen. När han fått dem frågade sävligheten om han även ville ha röntgenbilder. Ja tack sa polisen. Och så tog det 10 minuter till.
Vid det här laget var jag redan försenad till mitt besök. Men det var väl samtliga i kön. Som växte.
Det tar några timmar att få droppet (infusionen). Tidigare fick jag alltid en säng. Numera är det sådana där moderna stolar som kan tippas. Bekväma säger andra. Ajajaj säger min kropp. I går visade sköterskan mig ändå till sängen. Då kom en annan personal och sa nej. Sängen behövdes till annan patient. En diskussion uppstod. Jag la mig inte i. Vill inte stöta mig med någon som jag är så beroende av. Efter ytterligare 10 minuter slutade det med att jag vann. Sängen var min.
Då ska lösningen /medicinen blandas. Det görs aldrig förrän man vet säkert att jag verkligen ska ha den. Medicinen är dyyyyr.
När sköterskan var iväg och fixade detta, klev en man in på mitt lilla rum. "Jag ska montera en tv här".  Jaha, så bra!  Varsågod, sa jag. Jag ska bara få dropp, så det är lugnt. Så när sköterskan kom med alla doningar kom hon inte fram till mig för alla verktyg och platt-tv lådor. Vi fick flytta sängen och ställa den på tvären. Då gick det. Samtidigt som hon skulle till att sticka mig, började mannen borra i väggen. Jag började skratta. Situationen var nästan lite absurd. Sköterskan skrattade med mig. Det gjorde inte tv-mannen. Han vände sig om för att se vad som var så roligt. Betänk att han då stod uppe på en diskbänk. Med borrmaskinen som ett vapen. Både sköterskan och jag såg hur snabbt han blev kritvit i ansiktet. "Åhh", sa han - " jag tål inte att se sprutor och nålar!"
-Men titta inte häråt då, ropade sköterskan. "Vi har inte tid att ta hand om avsvimmade hantverkare". Jag bara skrattade.
Till slut var han färdig och tog sig blundande förbi min säng.
Jag fick fatt i fjärrkontrollen. Funkade inte.
Då knackade det på dörren. En blundande man stod i dörröppningen och meddelade att tv: n kommer inte att fungera. Inte förrän i morgon. "Då skickar jag någon annan som får fixa antenn-kopplingen. Jag klarar inte mer nu".