Besatt?

Jag heter Helena Hasslinge. Jag är lärare och besatt av tv-serier. Låter inte lika bra som när Josephine Bornebusch säger det. Hon har ju bytt ut "lärare" mot "skådespelare". Det blir en annan klang i det.

Men, men. Nu är jag lärare. Och besatt. Fast kanske jag inte skulle valt det ordet, om det inte varit för Josephine.

Besatthet är rätt tunga grejer. Kanske skulle jag säga uppfylld. Möjligen fixerad.

Och nu kommer den. En tv-serie om tv-serier. Ett program om program. Kan inte tro annat än att det borde passa mig. Faktum är att det borde varit jag som gjort den serien.

Att prata om och diskutera tv-serier har blivit en del av livet. Inte bara för mig, det märker jag. Då skulle jag ju inte ha någon att prata med. Om mina tv-serier.

Och tack vare plattformar som mitt älskade Netflix, är möjligheterna nästan oändliga. Jag tänker tanken ibland att det är tur att jag inte kan kosta på mig en streamingtjänst till. Då skulle jag nog verkligen kunna kalla mig besatt.

Dock är mina närmaste inte inne på samma bana som jag. Möjligen sonen i viss utsträckning. Så, jag får istället ha mina tv-seriesnack med vänner och bekanta. Kollegor inte minst. Vi bubblar nästan över i vårt chattande under avsnitten av Grey's, min vän o kollega S. Ibland blir det så mycket utbyte av åsikter och tankar på messenger, att jag rentav inte hänger med på allt som händer. I rutan. Men vad gör det, bara att fråga S.  Andra vänner och kollegor både ger och får tips. Till och av mig. Ingen har ju liksom sett allt. Alltid finns nya serier att tipsas om. Och redan i kväll börjar en ny. Säsong 2 av True detective. 

Jag ser fram mot morgondagen. Då är det premiär. På serien om serier. Skulle den krocka med en av mina serier , ja då spelar jag in. Fattar inte hur jag överlevde innan min Tivo-Box? 

Dock går jag inte så långt som Bornebusch, i besattheten.  Jag vill INTE ha pålagda skratt i mitt liv.