Reflektion

Tänk att så mycket knas kan hända på så kort tid. En liten reflektion över gårdagen. Min lediga onsdag tillbringades (som vanligt) på en av stadens vårdinrättningar. Denna gång universitets-sjukhuset. På en av medicinmottagningarna. Som jag av gammal vana benämner magotarm-mottagningen. Det var dags för mitt dropp. Som jag benämner det. Infusion säger vården.
Alltnog. När jag kom till kassan var det kö. En lång sådan. En liten tant först i kön. Inte hennes fel att kön var lång. Personalen på andra sidan glaset personifierade ordet sävlig. När jag efter 15 min stod först i kön - då kom en kille farande. Civilklädd. Viftande med polislegitimationen. Han sa att det gällde ett hastande polisärende och var tvungen att gå före. Kan man ju inte säga nej till. Kunde ju ha varit vad som helst. Fara för någons liv, på annat sätt än alla de sjukdomar som finns på stället.
Det visade sig att han ringt och bett att få ut journaler. Inte för egen del, utan för någon intressant för polisen. När han fått dem frågade sävligheten om han även ville ha röntgenbilder. Ja tack sa polisen. Och så tog det 10 minuter till.
Vid det här laget var jag redan försenad till mitt besök. Men det var väl samtliga i kön. Som växte.
Det tar några timmar att få droppet (infusionen). Tidigare fick jag alltid en säng. Numera är det sådana där moderna stolar som kan tippas. Bekväma säger andra. Ajajaj säger min kropp. I går visade sköterskan mig ändå till sängen. Då kom en annan personal och sa nej. Sängen behövdes till annan patient. En diskussion uppstod. Jag la mig inte i. Vill inte stöta mig med någon som jag är så beroende av. Efter ytterligare 10 minuter slutade det med att jag vann. Sängen var min.
Då ska lösningen /medicinen blandas. Det görs aldrig förrän man vet säkert att jag verkligen ska ha den. Medicinen är dyyyyr.
När sköterskan var iväg och fixade detta, klev en man in på mitt lilla rum. "Jag ska montera en tv här".  Jaha, så bra!  Varsågod, sa jag. Jag ska bara få dropp, så det är lugnt. Så när sköterskan kom med alla doningar kom hon inte fram till mig för alla verktyg och platt-tv lådor. Vi fick flytta sängen och ställa den på tvären. Då gick det. Samtidigt som hon skulle till att sticka mig, började mannen borra i väggen. Jag började skratta. Situationen var nästan lite absurd. Sköterskan skrattade med mig. Det gjorde inte tv-mannen. Han vände sig om för att se vad som var så roligt. Betänk att han då stod uppe på en diskbänk. Med borrmaskinen som ett vapen. Både sköterskan och jag såg hur snabbt han blev kritvit i ansiktet. "Åhh", sa han - " jag tål inte att se sprutor och nålar!"
-Men titta inte häråt då, ropade sköterskan. "Vi har inte tid att ta hand om avsvimmade hantverkare". Jag bara skrattade.
Till slut var han färdig och tog sig blundande förbi min säng.
Jag fick fatt i fjärrkontrollen. Funkade inte.
Då knackade det på dörren. En blundande man stod i dörröppningen och meddelade att tv: n kommer inte att fungera. Inte förrän i morgon. "Då skickar jag någon annan som får fixa antenn-kopplingen. Jag klarar inte mer nu".