Stadens puls

Stadens puls. Stadens utbud. Kultur. Mat och dryck. När jag flyttade hit för sexton år sedan, var det en av de största anledningarna. Teater. Konserter. Restauranger och pubar. Uteserveringar. För att inte tala om alla butiker. Stadsparken. Museum. Utställningar.
Nu har allt detta blivit platt fall typ. Kroppen min är en j-a svikare. Allt detta är inom räckhåll, och så kan jag inte.
Snacka om antiklimax.
Men jag ger inte upp. Jo, en del har jag gett upp. Skulle inte släpa med mig solsängen in på stadens nya konserthus. Inte heller på en biografsalong.
Däremot har jag inte längre några problem med att boka bord på restaurang med lämpligt soffhörn. Gärna kommer jag då släpande på endast dynan till solsängen. Endast....
Detta gör jag när jag bara har normal-ont. I skrivande stund är det mer än så. Jag är i en riktig svacka. Smärtmässigt. Genast kommer tankarna på förra våren och sommaren. Då jag åsamkade mig själv samma skada. Genom en felvridning. Av ryggen. Mina strukturer är sköra, säger ortopeden. Som jag litar på. Han är lika mycket terapeut som ortoped. Ändå är jag i mitt svarta hål.
Förra året tog det tre månaders sjukskrivning med ryggvila. Innan jag var på banan igen. TRE månader. Det har jag varken tid eller lust med i år. Så jag jobbar hårt med att mota undan katastrof-tänket.
Ibland när jag tänker på framtiden, så undrar jag. Hur ska det bli? De flesta äldre människor är sittande personer. På bänkar. I rullstolar. Ja, ni förstår. Äldre människor sitter mer än de står. För mig inget alternativ. Med sittandet. Jag har ju redan i snart tjugo år varit mer eller mindre beroende av att kunna ligga ner. När jag är ensam likaväl som när jag är social. Umgås som på Jesu tid. Liggandes till bords.
Därför blev jag så glad när jag läste en sak. En i sändare. I lokaltidningen. Det har varit en lång diskussion/debatt om en restaurang-paviljong på ett av stadens torg. Om den ska byggas eller ej. Insändaren hade en strålande ide'. Om att bygga för äldre. Rent utav för att nyttjas av brukare av hemvård/hemtjänst. För att kunna få transport dit varje månad. Äta god mat. Dricka vin. Och, skrev insändaren, det måste finnas plats för både rullstol och SÄNG. Det ni! Jag är som gjuten på den krogen. Kanske rent av kan få boka bord även fast jag ännu inte nyttjar varken hemtjänst eller hemvård? Bara säng.
Och det viktigaste av allt, som insändaren så riktigt poängterar. Att kunna fortsätta få vara en del av staden. Att få känna stadens puls. Som vibrerar även i säng.