Säg nå't!

Livet. Inte alltid en räkmacka. Rätt sällan faktiskt.  Men ibland får jag lite perspektiv. Stannar upp och ventilerar lite. Jag lever. Visserligen inte ett liv som jag tänkt mig. Visserligen ett liv som gör ont,  just nu mest fysiskt. Fast långvarig fysisk smärta gör något med psyket. Med hjärnan. Tröttar ut den liksom. Så är det. Men jag lever. Visserligen mest i liggande position just nu. Men jag lever.
Veckan som gick innehöll diverse tunga saker. Som alltså fick mig att fundera. Lite extra.
Dottern var på begravning. Om jag räknar rätt så var det hennes nionde. Denna gång en släkting på faderns sida.
Samtidigt kom dåliga besked från annat håll. Från en mycket nära vän. Går inte in mer på det, än att det är för jävligt. Att inget mer finns att göra.
Här handlar det inte om gamla människor. Ja, allt är ju relativt. Kanske måste börja se på mig själv som tillhörande det äldre gardet. Men 60+ är för ungt för sådana besked. Så är det bara.
Önskar jag kunde göra mer. För de som drabbas. För de som finns runtomkring. Mer än att finnas där i telefon. Från min soffa. Otillräcklig är ordet.
I svåra stunder gäller det väl att hitta rätt ord? Att kanske tänka innan man pratar. Inte alltid min starka sida. Jag liksom multitaskar även där. Tänker och pratar samtidigt. Blir väl bra ibland, men kanske inte alltid. Dock är jag av övertygelsen att det är bättre att säga något, och säga fel - än att inte säga något alls. I svåra stunder.
Minns än idag hur flera, ganska många faktiskt, av bekanta och s.k. vänner, gick över till andra sidan gatan. Då, för typ 32 år sedan. När vi äntligen fick hem dottern. I väntan på den stora hjärtoperationen. 50 % chans till överlevnad. När jag promenerade ( ja, det kunde jag på den tiden!) med barnvagnen på ortens trottoarer. De gick över till andra sidan. Att det ska vara så svårt. Säg något! Nästan vad som helst är bättre än inget. Även om det bara är "Jag vet inte vad jag ska säga...". Det visar att man bryr sig.
Så tycker jag, ända sedan de där dagarna för 32 år sedan.
Det här inlägget har ingen komisk knorr. Går liksom inte.
Men var bara inte tysta.