Läste ett nytt ord. Självsamhet. Ett ord i min smak. Att vilja vara själv. Tycka om det rent utav. Utan att känna sig ensam. Det är så mycket jag i det. Jag gillar att vara själv. Att rå om min tid själv. Att rå om mitt utrymme. Både fysiskt och mentalt. Å andra sidan är jag en väldigt social person. När jag vill. Det är ju det alltihop handlar om. Att jag får bestämma över min egen tid. Jag gillar också att vara med i svängen runt sociala medier. Det skäms jag inte över. Det händer ofta att jag plockar upp mobilen när det uppstår en paus någonstans. Men lika ofta lägger jag mig bara ner (om det finns en soffa...) och tittar i taket.
Jag är också av den fasta övertygelsen att det är nyttigt att ha lite tråkigt. Mellan varven. Inte bara för barn. Ur tråkighet föds kreativitet. På det är jag alldeles säker. Kanske framförallt hos våra barn.
Så, jag gillar både att vara själv/ensam OCH att ha lite tråkigt. Låter som en kuf. Eller en eremit. Kuf, ja det får andra svara på. Eremit? Verkligen inte! Jag menar bara att jag hör till dom som inte behöver träna på att vara själva/ensamma. Jag är jättebra på det. Som kontrast till mitt sociala liv.
Men inga regler utan undantag. När jag som nu, har förstört min redan onda rygg och nerv, då har jag en tendens. En tendens att verkligen bli en eremit. Jag går in i mitt svarta hål. Ligger här och ligger. Vill helst inte prata med någon annan än mig själv. Helst inte öppna om det ringer på dörren. Det är för mig mycket lättare att hantera smärtan själv. I min självsamhet. Kanske, jag säger kanske, skulle jag i dessa lägen behöva träna. På att vara social. Bara jag får bestämma när och hur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar