In absurdum

Läste något igen. Någonstans. Högsta igenkänningsfaktor. Egentligen tror jag det handlade om hur vi svarar varandra. Inte så hög igenkänningsfaktor där. Återkommer om den. Faktorn.
Det handlade om hur vi svenskar svarar varandra. Ni vet, klassikern: "Hur är läget? Bra. Själv då. Jodå, helt ok."  Och där tar det slut. I korridoren. För vissa vid kaffeautomaten.
Nu vill inte jag hålla med om att detta gäller alltid och alla ( framförallt inte mig). Men - i vissa lägen och med vissa personer - svar ja.
För egen del får jag jobba på att inte gå för långt åt andra hållet. Bara för att någon frågar hur läget är, så vill den personen inte få min sjukjournal uppläst. Jag har börjat att inte svara "Bra", om det inte är bra. Vilket det tyvärr sällan är i mitt fall. Har jag normal-ont så säger jag att det är som vanligt. Har jag som nu, extrem-ont, ja då är det lugnast att inte ställa frågan alls. För det är då jag vill förklara. Hur och varför och på vilket sätt. Orsak och verkan. Min smärta. Förklara in absurdum. För att vederbörande ska förstå. Inte att jag har ont, för det tror jag förstås. Nej, mer för att förklara varför jag måste säga nej, avstå vissa saker. Inte delta i sådant jag oftast klarar annars.
Jag förstår att ingen orkar lyssna. Så - jag jobbar på det. Att inte förklara så mycket.

Det där med igenkänningsfaktorn då? Jo det stod att läsa i samma stycke. Om en komiker som i en sketch lärt sina SFI-elever att kika i titthålet innan man öppnar ytterdörren. Så att ingen granne befinner sig i trapphuset. För svenskar vill gärna undvika ett möte i trappen.
Så illa är det inte. Inte riktigt. Men jag erkänner villigt att jag tycker det är skönast om trappuppgången är tom.
Märkligt. Jag som är så social.
Precis nu i skrivande stund slår det mig. Mina grannar kikar naturligtvis i sina titthål. För att undvika att få min sjukhistoria i trappen. Det är därför det oftast är så tomt där ute.