En kortis. En anekdot som jag tror jag skrivit ner här vid ett tidigare tillfälle.
För x antal år sedan var jag klasslärare. Vid just den här tiden arbetade två resurser/assistenter i klassen.
Varje dag när eleverna slutat, hände något. När vi samlades för att efterarbeta, planera ed, så hände det. Min mobil pep. Och pep. Och pep.
På den här tiden var det inga smartphones. En gammal hederlig 3210. Men jag hade precis upptäckt funktionen "påminnelser".
Vilken lycka! Jag kunde släppa ifrån mig en massa saker som jag skulle komma ihåg. Utan att behöva skriva listor. Telefonen påminde mig. Om vad jag skulle komma ihåg, och när. Med sitt pipande.
Ja, jag hade mycket att komma ihåg. Mycket runt mig själv. Mycket runt barnen, på den tiden runt båda två. Mycket runt jobbet. Och en hel del runt mina föräldrar.
Så en dag när vi tre var i klassrummet, efter att eleverna slutat. Då brast det. För assistenterna. En av dom tog min telefon, när den pep för säkert femte gången på en kvart. Så läste de. Min påminnelse. För att se vad som var så himla viktigt. Ska sägas att de gjorde det med en stor glimt i ögonen.
Jag kan verkligen förstå deras reaktion. Total förvåning/ förvirring/ förundran.
För på displayen ( sa man så om 3210?) stod det "Tvätta håret". Hmm...Inte ok. Klarade jag inte längre av min personliga hygien? Var jag skitig? Tidig demens?
Som tur var stämde inget av ovanstående. Det gällde inte ens mitt eget hår.
Dottern hade tid hos frissan. På den tiden vägrade hon att låta frissan tvätta håret, utan det skulle prompt ske hemma, innan besöket. Eftersom hon pga funktionshindret behövde assistans vid hårtvätten, så var jag ju tvungen att komma ihåg det. Att jag var tvungen att åka lite tidigare för att hinna det. Är det så konstigt? Det blev ett gott skratt kan jag säga.
"Mina" assistenter kollade under en tid efteråt , graden av renhet i mitt hår varje morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar