Anekdoter 3

Nr 3. Länge sedan. Minns inte exakt, men kanske 25 år sedan. Typ. Låter helt galet. 25 år sedan. Var jag ens vuxen då? Jaa faktiskt, med råge. Konstigt. Känns som om jag är i den ålder där mina barn nu är. Får inte  ihop det. Men nu skulle det inte handla om min dåliga självinsikt, utan om en anekdot.
Alltnog. Nr 3.
Det var en gång ett gäng småbarns-mödrar i ett samhälle uppbyggt runt järnvägen. Dessa mödrar fick en gång ett gyllene tillfälle att slå sig lösa. Hela gänget lyckades ordna så att barnen omhändertogs av  barnens fäder alt barnvakter. En fredag-kväll.
Det bestämdes att alla vi skulle in till stora staden Ö (som i Örebro). Kvällen skulle inledas med restaurangbesök. Detta är så länge sedan, att det fanns en restaurang vid Södra stationen. Med uteservering dessutom.
Dit anlände mödrarna. I små konstellationer, eller en och en. Mestadels med tåg, av givna anledningar.
Av någon annan anledning kunde jag inte hinna med det tåg som de andra tog. Jag inriktade mig på en något senare avgång.
Väl ombord på detta tåg, träffade jag omgående en fd praktikant från jobbet. Prat, prat, babbel, babbel.  Kanske fem minuter efter avgång, upptäckte vi båda: tåget kör åt fel håll ju! Jag fick fatt i konduktören; vad händer? Jag/vi ska ju till Ö! Alla mina vänner sitter och väntar ju!
Oj då, säger konduktören ( som jag konstigt nog inte kände. I ett järnvägssamhälle och med en lokförare som fader till barnen - ja ni fattar att det var konstigt...) ; nu stannar vi inte förrän i S ( som i Skövde). Men!
Efter att han (konduktören) haft kontakt med lokföraren ( som jag inte vet om jag kände...), så kunde de sträcka sig till att vi fick hoppa av i L (som i Laxå). Tåget skulle inte stanna, bara sakta in tillräckligt för att vi skulle kunna hoppa av!
Ok taget, sa vi. Och jag måste erkänna att jag var lite orolig. För avhoppandet. Dock saktade tåget in så pass att det kändes som om det stannade. I ca 20 sekunder.
Tack o farväl o hälsa Skövde! Nu tar vi nästa tåg till Ö. Där bedrog vi oss. Nästa tåg till Ö gick dagen därpå. På lördagen. Ok. Då tar vi en buss. Nästa buss till Ö gick om två dagar. Söndag eftermiddag.
Men! Jag var snudd på desperat. Det var inte direkt ofta på den här tiden, som tillfälle till en utekväll gavs. Min fd praktikant hade gett upp och gått hem till någon hon kände i Laxå. Det ville inte jag.
Så. På stationsplanen i Laxå står en skruttig gammal folkabuss. Målad med blommor. En fredagkväll i Laxå innebar/innebär inte något större folkliv...Här gällde det att passa på. Jag lyckas få folkabussen med en udda samling personer i , och blommor utanpå, att köra mig till Södra station. I Örebro.
Döm om förvåningen hos  mina vänner på uteserveringen, när jag hoppar ut ur en dylik farkost. Några timmar försenad bara. Hungrig som en varg.
Betänk att detta utspelar sig före mobil-eran. Sent, väldigt sent åttiotal. Tänk att jag faktiskt överlevde utan att kunna ringa/sms:a mina oroliga vänner. Märkligt. Resten av kvällen har jag inga minnen av. Jag var alltför uppfylld av mitt lilla äventyr.