Krustad. Jag smakar. Inte på krustaden, utan på ordet. Det är ett ord, och även en smak, som är starkt förknippad med min uppväxt. Denna lilla "sak" får mig att tänka på mamma. Min mamma var en matmamma. Lagade mycket mat, och god mat. Men just krustaden blev liksom ett signum. För fest. Eller åtminstone för främmande. Som vi sa när det kom gäster.
Då, på mammas storhetstid i köket, serverades alltid krustaden som förrätt. Alltid med varm/ljummen fyllning. Alltid med en stuvning. Svamp eller sparris, kanske räkor.
Idag ser jag att krustader fortfarande existerar. Dock verkar de ha krympt. Samt serveras som tilltugg, snittar.
På mammas matbord tronade krustaden i ensamt majestät som förrätt. Inga krusiduller, kanske en persiljekvist som garnering.
Gott var det. Minns den där frasiga första tuggan, innan krustad-degen så småningom blev aningen...just degig.
Jag minns också när frukten gjorde sitt intåg i mammas mat. Då var jag i början av tonåren. Säkert fler som har matminnen av ananas och kassler? Eller min favorit; Parisare. Stekt hemgjord hamburgare med ananas och ost på. Allt läggs på en brödskiva och skjuts in i ugnen. Varm macka alltså.
Icke att förglömma när avokadon gjorde entre' i köket. Under många, många år serverades den enbart på ett sätt. Jag vet faktiskt inte om lilla mamma någon gång åt den på annat vis. I halvor. Med gräddfil, lite lök och ett mindre berg av räkor. Varför ändra ett vinnande koncept?
I rättvisans namn ska sägas att pappa också deltog i köket. Framförallt när pensionsåldern närmade sig. Deltog och deltog förresten. Han ville ha köket för sig själv. Överraska mamma. Han hade två paradrätter, varav den ena knappt krävde någon matlagning. Delikatesstallrik.
"Vad ska ni äta i kväll?" kunde jag fråga i telefon. "Pappa håller på att göra delikatesstallrikar", svarade mamma. Titt som tätt. Det tog aldrig slut på uppfinningsrikedomen. Vad som kunde hamna på en Delikatesstallrik? I princip vad som helst. Men alltid ägghalvor. Lite som ett smörgåsbord i miniatyr.
Han hade en specialitet till, min ack så matglade far. Fiskbullar under täcke. Betydligt godare än det låter.
måndag 29 augusti 2016
fredag 19 augusti 2016
Omständighet
Ett citat. Något som en av mina bästa vänner sa. Just då, när hon sa det, så gapskrattade jag. Det kom ut så himla roligt. Det var en reflektion min vän gjorde. Över en annan vän. Som jag egentligen inte alls känner. Men det lät så himla kul som sagt.
" Hen förstår inte att alla fattar snabbare än hen pratar."
Handlar alltså om en omständig person. En person som inte bara lägger ut texten i väldigt långa haranger, utan även pratar väldigt l å n g s a m t.
Min vän menar att de som lyssnar, de har fattat kontentan/budskapet/meningen av det hen vill ha sagt, flera minuter innan personen pratat klart. Och just det förstår inte personen i fråga. Hen bara fortsätter mala på.
Jag har en annan bekant. En verklig motsats. Hen pratar så fort att nästan ingen hinner med att förstå vad hen säger. Man hinner liksom registrera hälften.
Efteråt har jag funderat lite mer över det här.
Funderat över mig själv. Och andra. Hur vi kommunicerar. Pratar vi för fort? För sakta? För lite? För mycket? För krångligt? Eller rent av för omständigt?
De flesta av oss är antagligen en blandning av allt, även om vi naturligtvis har våra särdrag.
Jag är ju nästan perfekt. Men, i det här fallet vet jag med mig att även jag felar ibland, tro't eller ej. Borde väl fundera över att kanske prata liiiite mindre. Liiiiite långsammare.
Så det är ju en himla tur att allt jag säger är väldigt intressant i alla fall.
" Hen förstår inte att alla fattar snabbare än hen pratar."
Handlar alltså om en omständig person. En person som inte bara lägger ut texten i väldigt långa haranger, utan även pratar väldigt l å n g s a m t.
Min vän menar att de som lyssnar, de har fattat kontentan/budskapet/meningen av det hen vill ha sagt, flera minuter innan personen pratat klart. Och just det förstår inte personen i fråga. Hen bara fortsätter mala på.
Jag har en annan bekant. En verklig motsats. Hen pratar så fort att nästan ingen hinner med att förstå vad hen säger. Man hinner liksom registrera hälften.
Efteråt har jag funderat lite mer över det här.
Funderat över mig själv. Och andra. Hur vi kommunicerar. Pratar vi för fort? För sakta? För lite? För mycket? För krångligt? Eller rent av för omständigt?
De flesta av oss är antagligen en blandning av allt, även om vi naturligtvis har våra särdrag.
Jag är ju nästan perfekt. Men, i det här fallet vet jag med mig att även jag felar ibland, tro't eller ej. Borde väl fundera över att kanske prata liiiite mindre. Liiiiite långsammare.
Så det är ju en himla tur att allt jag säger är väldigt intressant i alla fall.
fredag 12 augusti 2016
Business as usual
Livet efter lovet. Nu är det igång. Ngn dag senare än tänkt för min del. Orsak: smärtan. Missade tyvärr en väldigt bra upptakt tydligen, på annan ort. Men som min rektor säger; man kan inte vara med på allt. Inte när man jobbar halvtid i alla fall. Men nu testar jag och hoppas kroppen håller. Att kroppen vill lika mycket som knoppen liksom.
Det är lika märkligt varje år. Hur fort ett sommarlov försvinner. Fast konstigt nog går helt vanliga skolveckor även de rätt fort. Nuförtiden.
Lika märkligt är hur snabbt man/jag kommer in i jobbvärlden igen. Från att hjärnan snudd på varit avslagen under x antal veckor. Avslagen från allt vad arbetsplaner, kvalitetsredovisningar, scheman och planeringar heter. Lika snabbt slås den på igen. Hjärnan. Åtminstone är det vad jag tror. Kan vara så att mina kollegor skulle säga något annat. Om min hjärna alltså. Låter det vara osagt.
Än så länge är skolan tom på elever. I klassrummen i alla fall. Så är det ett par dagar till. Som vanligt gäller det att få ut så mycket som möjligt av den tiden. Så att så mycket som möjligt är klart. När de strömmar in, de små liven. Liv i luckan. Återseenden och nya möten.
Det första mötet som är så viktigt. Bemötandet. Glädjen.
Vi skämtar ibland om att det är så tyst och skönt på skolan under t.ex. studiedagar. Men så kan vi säga eftersom vi vet att dagen eller veckan därpå, eller efter lovet, är allt som vanligt igen. Som det ju ska vara.
Det är lika märkligt varje år. Hur fort ett sommarlov försvinner. Fast konstigt nog går helt vanliga skolveckor även de rätt fort. Nuförtiden.
Lika märkligt är hur snabbt man/jag kommer in i jobbvärlden igen. Från att hjärnan snudd på varit avslagen under x antal veckor. Avslagen från allt vad arbetsplaner, kvalitetsredovisningar, scheman och planeringar heter. Lika snabbt slås den på igen. Hjärnan. Åtminstone är det vad jag tror. Kan vara så att mina kollegor skulle säga något annat. Om min hjärna alltså. Låter det vara osagt.
Än så länge är skolan tom på elever. I klassrummen i alla fall. Så är det ett par dagar till. Som vanligt gäller det att få ut så mycket som möjligt av den tiden. Så att så mycket som möjligt är klart. När de strömmar in, de små liven. Liv i luckan. Återseenden och nya möten.
Det första mötet som är så viktigt. Bemötandet. Glädjen.
Vi skämtar ibland om att det är så tyst och skönt på skolan under t.ex. studiedagar. Men så kan vi säga eftersom vi vet att dagen eller veckan därpå, eller efter lovet, är allt som vanligt igen. Som det ju ska vara.
måndag 1 augusti 2016
Den blå maten
Den blå maten. Har ni kanske hört talas om den? Naturligtvis handlar det inte om färgen på själva maten. Nej, det handlar om det som kallas De blå zonerna. De områden i världen där människor lever längst och är friskast.
Forskningen visar såklart på flera anledningar till detta, men en av de viktigaste är vad befolkningen i zonen äter. Den blå maten.
Jag hörde talas om det här i en intervju med min favorit-kock Niklas Ekstedt, i vintras. Och vid ett av mina otaliga biblioteksbesök hittade min blick till en bok med samma namn. Den blå maten. Skriven av just Niklas och en journalist.
Här kan man läsa om vad de långlivade människorna har ätit och vilka råvaror som använts, samt fakta om respektive zon. Dessutom en rad recept framtagna utifrån dessa råvaror.
Zonerna finns bl a på Sardinien, Okinawa, i Costa Rica och Grekland. Dessutom har författarna valt att lägga till en egen zon, ett område i Småland. Där det visat sig att människor blir väldigt gamla.
Jag läser och funderar.
Min mathållning är inget att klaga på. Om det bara var den faktorn som var avgörande, så skulle jag nog ha chansen till ett långt liv. Det handlar om att äta lite men bra. Då är det än viktigare med råvarorna. Lågt processade råvaror. Samt att äta sig 80 % mätt.
Men, det är ju det där med motionen också. Lite problem där för mig. Och den nästan ännu svårare pusselbiten med hemligheten att nå hög ålder: Nan kuru nai sa. Det ordnar sig. På japanska. Kunna ta dagen som den kommer utan att oroa sig.
Hmm....det blir nog där det brister för min del.
Kanske kan det uppvägas till en del av att jag sedan ett tag övar mig? Alltså övar mig i att använda blått. Blåa kläder. Har t o m blåa glasögon. Måste vara väldigt nyttigt.
Forskningen visar såklart på flera anledningar till detta, men en av de viktigaste är vad befolkningen i zonen äter. Den blå maten.
Jag hörde talas om det här i en intervju med min favorit-kock Niklas Ekstedt, i vintras. Och vid ett av mina otaliga biblioteksbesök hittade min blick till en bok med samma namn. Den blå maten. Skriven av just Niklas och en journalist.
Här kan man läsa om vad de långlivade människorna har ätit och vilka råvaror som använts, samt fakta om respektive zon. Dessutom en rad recept framtagna utifrån dessa råvaror.
Zonerna finns bl a på Sardinien, Okinawa, i Costa Rica och Grekland. Dessutom har författarna valt att lägga till en egen zon, ett område i Småland. Där det visat sig att människor blir väldigt gamla.
Jag läser och funderar.
Min mathållning är inget att klaga på. Om det bara var den faktorn som var avgörande, så skulle jag nog ha chansen till ett långt liv. Det handlar om att äta lite men bra. Då är det än viktigare med råvarorna. Lågt processade råvaror. Samt att äta sig 80 % mätt.
Men, det är ju det där med motionen också. Lite problem där för mig. Och den nästan ännu svårare pusselbiten med hemligheten att nå hög ålder: Nan kuru nai sa. Det ordnar sig. På japanska. Kunna ta dagen som den kommer utan att oroa sig.
Hmm....det blir nog där det brister för min del.
Kanske kan det uppvägas till en del av att jag sedan ett tag övar mig? Alltså övar mig i att använda blått. Blåa kläder. Har t o m blåa glasögon. Måste vara väldigt nyttigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)