Livet efter lovet. Nu är det igång. Ngn dag senare än tänkt för min del. Orsak: smärtan. Missade tyvärr en väldigt bra upptakt tydligen, på annan ort. Men som min rektor säger; man kan inte vara med på allt. Inte när man jobbar halvtid i alla fall. Men nu testar jag och hoppas kroppen håller. Att kroppen vill lika mycket som knoppen liksom.
Det är lika märkligt varje år. Hur fort ett sommarlov försvinner. Fast konstigt nog går helt vanliga skolveckor även de rätt fort. Nuförtiden.
Lika märkligt är hur snabbt man/jag kommer in i jobbvärlden igen. Från att hjärnan snudd på varit avslagen under x antal veckor. Avslagen från allt vad arbetsplaner, kvalitetsredovisningar, scheman och planeringar heter. Lika snabbt slås den på igen. Hjärnan. Åtminstone är det vad jag tror. Kan vara så att mina kollegor skulle säga något annat. Om min hjärna alltså. Låter det vara osagt.
Än så länge är skolan tom på elever. I klassrummen i alla fall. Så är det ett par dagar till. Som vanligt gäller det att få ut så mycket som möjligt av den tiden. Så att så mycket som möjligt är klart. När de strömmar in, de små liven. Liv i luckan. Återseenden och nya möten.
Det första mötet som är så viktigt. Bemötandet. Glädjen.
Vi skämtar ibland om att det är så tyst och skönt på skolan under t.ex. studiedagar. Men så kan vi säga eftersom vi vet att dagen eller veckan därpå, eller efter lovet, är allt som vanligt igen. Som det ju ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar