Stämningsläge

Stämningslägen finns det många.  Tidigare i livet var jag lite rädd för ett av dem. Melankoli. Ett ord jag numera smakar på utan rädsla.
Ett läge jag då och då befinner mig i.  För mig betyder melankolisk att vara vemodig, eller kanske lite mer än vemodig. Sorgsen, nedstämd och lite dyster.
Att ständigt vara melankolisk vore förstås vedervärdigt. Men att ha stråk av den stämningen, känns konstigt nog berikande. Nästan som en tillgång. En gråskala.
Någon sa till mig att man kan föreställa sig en tavla.  Utan melankolins färger blir målningen platt. Om konstnären bara använder ljusa, glada färger. Gråskalan är den som ger djup och dynamik åt en målning. Kanske åt själva livet också, tänker jag.
Fast jag poängterar att det endast gäller om melankolin inte tar överhanden. Nå'n måtta får det vara på dysterheten.
Så - nu ska jag ägna kvällen åt att sortera/rensa i garderoben. Förvånansvärt mycket gråskala som smugit sig in där!

Ålderism

Ett uttryck jag aldrig hört förut. Ålderism. Det handlar såklart om ålder. Eller rättare sagt synen på ålder.
Enligt nyhetsankaret Marianne Rundström (och många med henne) ska inte personnumret få avgöra när det är dags att gå i pension. Hon menar att åldersdiskriminering kan vara farligare för hälsan än både rasism och sexism. Hmm...svårt att veta om man ska hålla med fullt ut?
Självklart för mig i min ålder, är ju att hålla med om att livsglädje och framåtanda är viktigare än vilket år man råkar vara född.
Marianne har t o m. skrivit en bok i ämnet. Med den passande titeln "Passé: De ofrivilliga pensionärerna".
Jag kan inte veta hur och när jag kommer att gå i pension. Hur länge orkar kroppen? Och knoppen? Hur länge har jag glädjen i arbetet?
Det är så himla konstiga frågor att ställa sig. Trots allt förfall har jag  svårt att förstå att jag närmar mig. Den där gränsen.
Kanske skulle jag ändå vilja kunna välja själv. När jag ska sluta. Det kan jag förstås i viss utsträcknig. I alla fall åt ena hållet. Men där spelar ju såklart min redan kassa ekonomi en roll. Jaja, den som lever får se.
Jag såg också en härlig bild. Någonstans. Ett foto från ett modereportage  Eller kanske mer ett livsstils-reportage. Gissar New York?
En gråhårig kvinna, tufft stajlad. Pricken över i var hennes t-shirt. En vanlig vit med tryck. Det var trycket som var pricken över i. OLD IS THE NEW BLACK!
Det ni, en så'n vill jag ha. Skulle användas så flitigt att den skulle bli grå. Istället för håret då, som inte riktigt än har min tillåtelse att gråa till sig för mycket.
Det går ju inte att ge upp riktigt än, på något plan. Jag menar - jag tillhör ju faktiskt dom där 56:orna. Dom där ni vet.

Nya rön

Dieter. Det här med dieter. En hel vetenskap i sig. Inte för att jag följer någon, men det har väl hänt förr att jag provat. Utan bra resultat. Ja jag vet, jag är inte överviktig! Det är inte det. Men när man rör sig så lite som jag, så får man tänka lite på hur och vad man äter. Dessutom gillar inte Mr Crohn att jag stoppar i mig hur och vad som helst.
Nu gör jag som Tiffany Persson. En egen metod. Inte Tiffany-metoden, utan Helena-metoden då.. Ett hopkok av andras metoder.
Jag tänker väldigt noga på vad jag äter, fyra dagar i veckan. Unnar mig de andra tre. Frossar inte då heller, men unnar mig.
Men något som är svårt för mig, det är att sluta äta tillräckligt tidigt på dagen/kvällen. De senaste rönen inom medicinen, säger ju med ännu större tydlighet: ät dina kalorier före kl 18!
Inte bara för viktens skull, utan framförallt för andra hälsofaktorer.
Nu finns vetenskapliga studier som visar att blodtrycket och kolesterolvärdet går ner, samt att blodsockret skärper till sig. Om man äter bara  fram till 18. Typ.
Det man ska göra är alltså inte att minska kaloriintaget i första hand. Nej, man ska klämma /tränga ihop dagens kalorier inom en kortare tidsperiod. Börja med frukost och sluta med middag. En lunch däremellan. Och sedan sluta äta runt 18. Åtminstone sluta med kolhydrater och fett.
 Då blir kroppens fasteperiod längre, och det är tydligen det som gör susen för värdena.
I det medicinska tv-program där jag hörde detta, gjordes försök under ett antal veckor. Värdena gick mycket riktigt ner.
Men - som en deltagare påpekade: Det svåraste var att hinna få i sig allt vin före 18.
Som tur var visade det sig att det var tillräckligt bra att följa detta 4 dagar i veckan.
Så lite på rätt spår är jag väl.

Mörkrum

Ibland hör jag saker. Som ni vet så minns jag oftast inte var. Den här gången minns jag. I alla fall var. Inte vem som sa det. Det var på tv. Kanske någon kulturperson. Kanske på Babel? Skit samma. Det som sades handlade om en föreställning, en pjäs. Tror jag. Den handlade om motsättningen mellan tro och vetenskap. Fast egentligen handlade den om att det inte finns någon sådan motsättning. Enligt författaren. Ungefär så här sa hon: "Alla har vi som svarta hål inom oss. Som terapi-resistenta rum. Rum där de svåra frågorna helt enkelt inte får några svar. Och det är inte farligt."
Älskar ordet. Terapi-resistent. Ibland misstänker jag att hela jag är det, inte bara några enstaka mörkrum därinne. Föreställer mig att det håller på att framkallas bilder i de där inre mörkrummen. Då får man inte öppna och släppa in ljuset. Inte överallt.
Fast just i skrivande stund önskar jag mig en annan resistens. Mot höstbacillerna. Känns som de hittat in i varenda hålrum. Inte bara de mörka.