Stämningslägen finns det många. Tidigare i livet var jag lite rädd för ett av dem. Melankoli. Ett ord jag numera smakar på utan rädsla.
Ett läge jag då och då befinner mig i. För mig betyder melankolisk att vara vemodig, eller kanske lite mer än vemodig. Sorgsen, nedstämd och lite dyster.
Att ständigt vara melankolisk vore förstås vedervärdigt. Men att ha stråk av den stämningen, känns konstigt nog berikande. Nästan som en tillgång. En gråskala.
Någon sa till mig att man kan föreställa sig en tavla. Utan melankolins färger blir målningen platt. Om konstnären bara använder ljusa, glada färger. Gråskalan är den som ger djup och dynamik åt en målning. Kanske åt själva livet också, tänker jag.
Fast jag poängterar att det endast gäller om melankolin inte tar överhanden. Nå'n måtta får det vara på dysterheten.
Så - nu ska jag ägna kvällen åt att sortera/rensa i garderoben. Förvånansvärt mycket gråskala som smugit sig in där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar