Ibland hör jag saker. Som ni vet så minns jag oftast inte var. Den här gången minns jag. I alla fall var. Inte vem som sa det. Det var på tv. Kanske någon kulturperson. Kanske på Babel? Skit samma. Det som sades handlade om en föreställning, en pjäs. Tror jag. Den handlade om motsättningen mellan tro och vetenskap. Fast egentligen handlade den om att det inte finns någon sådan motsättning. Enligt författaren. Ungefär så här sa hon: "Alla har vi som svarta hål inom oss. Som terapi-resistenta rum. Rum där de svåra frågorna helt enkelt inte får några svar. Och det är inte farligt."
Älskar ordet. Terapi-resistent. Ibland misstänker jag att hela jag är det, inte bara några enstaka mörkrum därinne. Föreställer mig att det håller på att framkallas bilder i de där inre mörkrummen. Då får man inte öppna och släppa in ljuset. Inte överallt.
Fast just i skrivande stund önskar jag mig en annan resistens. Mot höstbacillerna. Känns som de hittat in i varenda hålrum. Inte bara de mörka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar