Ålderism

Ett uttryck jag aldrig hört förut. Ålderism. Det handlar såklart om ålder. Eller rättare sagt synen på ålder.
Enligt nyhetsankaret Marianne Rundström (och många med henne) ska inte personnumret få avgöra när det är dags att gå i pension. Hon menar att åldersdiskriminering kan vara farligare för hälsan än både rasism och sexism. Hmm...svårt att veta om man ska hålla med fullt ut?
Självklart för mig i min ålder, är ju att hålla med om att livsglädje och framåtanda är viktigare än vilket år man råkar vara född.
Marianne har t o m. skrivit en bok i ämnet. Med den passande titeln "Passé: De ofrivilliga pensionärerna".
Jag kan inte veta hur och när jag kommer att gå i pension. Hur länge orkar kroppen? Och knoppen? Hur länge har jag glädjen i arbetet?
Det är så himla konstiga frågor att ställa sig. Trots allt förfall har jag  svårt att förstå att jag närmar mig. Den där gränsen.
Kanske skulle jag ändå vilja kunna välja själv. När jag ska sluta. Det kan jag förstås i viss utsträcknig. I alla fall åt ena hållet. Men där spelar ju såklart min redan kassa ekonomi en roll. Jaja, den som lever får se.
Jag såg också en härlig bild. Någonstans. Ett foto från ett modereportage  Eller kanske mer ett livsstils-reportage. Gissar New York?
En gråhårig kvinna, tufft stajlad. Pricken över i var hennes t-shirt. En vanlig vit med tryck. Det var trycket som var pricken över i. OLD IS THE NEW BLACK!
Det ni, en så'n vill jag ha. Skulle användas så flitigt att den skulle bli grå. Istället för håret då, som inte riktigt än har min tillåtelse att gråa till sig för mycket.
Det går ju inte att ge upp riktigt än, på något plan. Jag menar - jag tillhör ju faktiskt dom där 56:orna. Dom där ni vet.