Vad ska man säga...?

Precis så sa en kollega till mig i går. En väldigt omtänksam kollega. Vad ska man säga?
Kollegan menade att det nästan är svårt att svara när någon annan kollega undrar: Vad är det för fel med Helena? Vid min frånvaro alltså. Senaste tiden alltså.
För nu har det varit lite för mycket. Lite för mycket fel med Helena.
 Kollegorna vet såklart att jag har både tarmsjukdom och en smärtproblematik. Men senaste tre terminerna har det varit en hel rad skumma diagnoser.
Vad sägs om rosfeber? Två gånger dessutom. Eller ett  eksemutbrott som heter duga? I ansiktet dessutom.
Kanske ett total-infekterat öga? Med en konstig tillhörande svullnad på kinden.
Och så det senaste. En rejäl cykel-vurpa. Som gjorde att min redan onda rygg, nu fick sällskap av mitt bäcken. Ändå får jag tacka högre makter att jag klarade mig undan med ökad smärta. Landade efter flygfärden över styret, mindre än en dm från en cement-sugga. Med huvudet alltså. Utan hjälm alltså.
Ändå var min första reaktion: Jäklar nu gick cykeln sönder!
Helt normalt har jag fått höra i efterhand. Att vid någon form av chock, fokusera på banala ting. Världsliga saker. Att ryggen bara bultade och bäckenleden skrek, det låg inte främst i hjärnan. Att hjärnan själv verkade ha klarat sig från smällen, det var inte heller det viktigaste. Inte just då, när folk kom springande o skrek att jag skulle ligga stilla
Men, på kvällen kom den. Chocken. När det kom ikapp mig att jag med minsta möjliga marginal hade kommit undan med bara förskräckelsen. Ja, och mer ont då.
Numera har jag hjälm när jag går ut med soporna.