Magkänsla

Jag har skrivit om den förut. Tarmen. Tror det var för ungefär ett år sedan. När jag läst en bok; Charmen med tarmen.
Nu är jag där igen. Ingen bok denna gång. Mer artiklar. Men tarmen är ämnet.
Den här gången ännu mer forskningsrön. Om sambandet mellan tarmen och hjärnan. En professor vid namn Meyer forskar om det här. Han finns på University of California, och är förstås bara en av alla. Som på senare år upptäckt att den här lite jobbiga och genanta kroppsdelen är himla intressant.
Herr professor säger: När vi upplever en känsla så skickar hjärnan signaler till tarmen. Tarmen reagerar på meddelandet, på lite olika vis som vi alla vet. Det nya är att kommunikationen även sker omvänt. T.ex. när vi sover. Äter. Är hungriga. Då är det ju tarmen som skickar signaler upp till hjärnan. Det här kallas tarm-hjärna-axeln.
Inte lätt att överblicka. Tarmens yta är stor som en fotbollsplan. Den är bostad för ca 100 triljoner mikroorganismer, bakterier och annat. Hur mycket är 100 triljoner egentligen?
Det fortsätter att forskas på sambandet mellan tarm och hjärna, vad gäller psykisk ohälsa. Ångest och depression kan ha en av sina orsaker i tarmfloran.
Magkänsla. Ett ord vi använt mycket länge. Ett ord som idag kopplas till forskningen.
Det jag funderar vidare över, är hur mitt eget mentala tillstånd egentligen är? Vilka konstiga känslosignaler min hjärna skickar ut till tarmen? Jag menar, eftersom tarmen min uppför sig minst sagt märkligt? Och vilka meddelanden går i så fall åt andra hållet i kroppen min? Vad säger tarmen till hjärnan egentligen?
Alltid finns det något att (hyper)ventilera...
Tar ett extra glas Proviva i kväll.

Cred

Fick lite cred i dag. Från mycket oväntat håll. Mycket avlägset i tid. Men cred. Som kom så passande just i dag. På avslutningsdagen inför jullovet. För den har att göra med min gärning i skolans värld. "Credden" alltså.
Fick helt oförhappandes ett meddelande på mobilen. Ett långt sådant. Från en elev i min allra  första egna klass. För lääänge sedan. Jag hade jobbat flera år i skolan, som förskollärare. Vidareutbildade mig sedan till lärare. Så första klassen efter det.  Som jag följde från fyran till sexan. Så himla roligt det var!  Och så mycket jobb jag lade ner! (Fråga min dåvarande sambo. Eller mina egna barn..)
Alltnog. I klassen fanns ett antal små personer som ständigt krävde/tog min uppmärksamhet. Mest gällande konflikter av olika slag. Jag var energisk som aldrig förr, och fick med mig föräldrarna på tåget. Vi hade schema för när samtliga föräldrar skulle närvara i klassen.
Håhåjaja.
Men, det fanns förstås även elever som inte alls pockade på min uppmärksamhet. Inte på det högljudda viset. Som i princip inte sa något alls. Som liksom nästan var genomskinliga.
Jag gjorde vad jag kunde och förmådde för att de skulle växa och hitta lite självkänsla/självförtroende. Svårare än de där bråkstakarna, dom kunde liksom ingen missa. Men, jag försökte efter bästa förmåga. Ibland kände jag att det blev bra, att de här eleverna skrattade och var glada. Långt ifrån alltid. Inte ge upp.
Och idag, mer än 20 år senare, fick jag den. The cred. Från en av de där genomskinliga eleverna. Hen skrev att hen hade läst igenom alla brev som vi skrev till varandra under de här åren. "Resan genom mellanstadiet" kallade vi vår brevväxling, där jag så himla ambitiöst skrev brev till samtliga 26 elever varje vecka, och de flesta svarade faktiskt. Den brevväxlingen samt mitt avskedsbrev när hen slutade sexan, hade lästs igenom nu. Och så skriver hen till mig: "Tack Helena, för att DU såg MIG då!"
Fantastiskt, det behöver jag väl inte ens säga, att känslan är fantastisk?  Vidare skriver hen att jag ( alltså jag!) är den som inspirerat hen till att själv skriva. Genom livets skeenden.
Det är det jag alltid sagt och känt. Kan jag betyda något /förändra något för en enda unge - då är det det här jag ska syssla med. Och i dag kom en sådan unge till mig. Via en cyberrymd. Som inte ens existerade då, när jag verkligen såg hen. Undrar om det hade blivit lika bra om vi mailat vår resa genom mellanstadiet? Troligen. För att inte säga säkerligen. Dock hade hen nog haft lite svårare att plocka fram och läsa konversationen i dag.

Hohoho!

Det drar ihop sig. I år igen. Pyssel och pynt. Mat och bak. Jag är inget stort fan av julen. Men älskar advent. När mörkret är kompakt och stjärnor lyser. Både inne och ute. Men snart är den här. Julen. Och lika skönt är det varje år när den är över.  Att lägga undan allt ett helt år igen.
Jag går inte all in som sagt. Men andra gör det. Läste om några som verkligen gör så. Inte förvånande i USA. Närmare bestämt i Missouri.
Den största tomtekongressen någonsin. Lite knepigt att den ägde rum i juli. Eller inte så knepigt kanske. Det är väl då tomtar har tid. Att förkovra sig.
Över 550 tomtar. Från hela världen.
Vad gör man på en tomtekongress tro?  Jomen tänk det vet jag.
Det är bl a sminkning , skäggvård, marknadsföring. Samt tomte-etik. Jaja,  Mycket att tänka på om man som tomte vill vara på topp.
Enkäter fylldes också i. Med frågor som om  skägg och mage är äkta.
Genomsnittsåldern vid kongressen var 63,5 år. Så jag platsar väl snart. Dock gick det inte att läsa något om kongressen var öppen för tomtar av olika kön. Det är något jag bara förutsätter. Fast jag faller på målsnöret för deltagande. Genomsnittsvikten var 114 kg. Om jag hittar en kollega som väger  det dubbla så drar jag inte ner genomsnittet.
Vet inte varför jag snöade in på detta, jag som inte ens gillar julen, som sagt. Fortsätter bara att fascineras av konstiga fenomen. Som  tomtekongresser..

Samtal på väg

Ibland bara händer det. Att jag får vara en del i ett samtal jag inte väntat mig. Ett samtal som blir så bra. Så viktigt. Så lärorikt.

I går hände det.

Jag och dottern hade bokat en färdtjänst-resa på lördagkvällen. Vi skulle åka hem från ett kalas på landet. Alltså verkligen på landet. Jag hade fått lämna en mycket noggrann vägbeskrivning till taxibolaget innan. Är inte dagens taxi utrustade med gps, undrar man ju?

Alltnog. Vi skulle bli hämtade 20.40. Till saken hör att det under dagen och kvällen drog in ett rejält snöoväder över trakten. Eländigt väglag på landet.

Vi väntade i snöyran.  Tjugo minuter sent, när dottern kroknat rejält, kom taxin.

Det var inga andra passagerare än vi. Då kom samtalet. Mellan mig och chauffören. Vi pratade om jobb, och när han hörde vad jag arbetar med, så blev han intresserad. Och vice versa.

Dottern somnade omgående, och chauffören och jag pratade på. Om språk, utbildning, flykt, bostadsområden mm.

Det visade sig att jag hamnat i en taxi med en sjubarnsfar bakom ratten. En far som i sin tur hade en far från Jemen och en mor från Somalia. Vilket resulterat i att han pratar arabiska och somaliska, samt en del andra språk förutom svenskan.

Han kör buss på dagarna och taxi på kvällar och nätter så ofta han orkar. Vi pratade skola. Traditioner, så här i december. Hans barn har alltid fått vara med  när den svenska skolan går till kyrkan i advent. Som ett studiebesök, en lektion.  Bra för oss muslimer, så sa han. Bara ett av de goda exempel han gav mig, på hur han fostrat alla sina barn. För att de ska in i svenska samhället, utan att helt mista sina rötter.
Det som slog mig mest, var hans tacksamhet. Tacksamheten mot Sverige. Och svenska folket. Kanske inte alla, men de positiva mötena han haft, det var dessa som räknades.
Kanske flyttar han en dag tillbaka till sina rötter, när hans gamla föräldrar är borta. De finns nämligen också här, och omhändertas av den här sjubarnsfadern och hans familj. Så gör vi enligt vårt hemlands kultur, som han sa. Inget konstigt med att bo tre generationer i lägenheten. Om han flyttar, lämnar han med största sannolikhet sina tre äldsta barn här hos oss. Som han sa, de är svenska nu. Alla tre studerar, en till läkare, en till tandläkare och en till advokat. För att kunde ge något tillbaka till vårt nya hemland, så sa han. Denna sjubarnsfar som jag hade äran att få samtala med. Efter lång väntan i snön på landet. Det var det värt.

Drömjobb?

Jag har haft några genom åren. Drömjobb.  Inga konstiga titlar har det varit.  Hur låter receptionist på ett större hotell i en större stad? Eller journalist, kanske författare?  Har då och då också önskat att jag jobbat i butik. Fast inte vilken butik som helst, någon riktigt bra inredningsbutik kanske?
Men sedan en tid har jag hittat ett nytt. Drömjobb. Håll i er: kriminal-tekniker! Eller som kriminalpolisen säger i serierna jag ser. Let's wait for the forensics.
Som på Sherlocks tid med ett förstoringsglas?  Nej nej. Mera som  att ägna dagarna åt att krypa runt och leta efter DNA. Jämföra hårstrån. Kolla tandatvtryck. Kulhål. Ja ni fattar.
Det ni kanske inte fattar, är varför det skulle vara ett drömjobb. Jag gissar själv att det handlar om att få lägga pussel. Ett pussel där varje liten bit är SÅ viktig. Att liksom hitta sanningen.
Läste att i dag är det inte kört om man inte hittar en matchning av det DNA man samlar in. Om personen inte finns i databasen.
Nej, idag används något som kallas fenotyp-bestämning. Det handlar om att få fram en fantombild av personen som lämnat DNA efter sig. Alltså DNA som inte finns i någon databas, och där man alltså inte kan identifiera personen.
Den här tekniken kan omvandla DNA-bevisen till en kod som man sedan "matar" matematiska algoritmer med. Låter ju väldigt konstigt nu när jag läser högt vad jag skriver.....Men på så sätt kan man tydligen få fram fysiska drag, alltså en fantombild.. Dom här algoritmerna kan förutsäga t ex kraniebredd och läppstorlek. Ålder, vikt, hårfärg och FRISYR!!  Och då är det alltså pga det jag som kriminal-tekninker samlat in från brottsplatsen.
Kanske är det lite långsökt att totalt byta karriär i detta skede i livet. Jag får nöja mig med Line of duty. Och mitt jobb irl är inte så tokigt det heller. Som ett pussel där bitarna består av ord. Som ska bli ett språk.