Cred

Fick lite cred i dag. Från mycket oväntat håll. Mycket avlägset i tid. Men cred. Som kom så passande just i dag. På avslutningsdagen inför jullovet. För den har att göra med min gärning i skolans värld. "Credden" alltså.
Fick helt oförhappandes ett meddelande på mobilen. Ett långt sådant. Från en elev i min allra  första egna klass. För lääänge sedan. Jag hade jobbat flera år i skolan, som förskollärare. Vidareutbildade mig sedan till lärare. Så första klassen efter det.  Som jag följde från fyran till sexan. Så himla roligt det var!  Och så mycket jobb jag lade ner! (Fråga min dåvarande sambo. Eller mina egna barn..)
Alltnog. I klassen fanns ett antal små personer som ständigt krävde/tog min uppmärksamhet. Mest gällande konflikter av olika slag. Jag var energisk som aldrig förr, och fick med mig föräldrarna på tåget. Vi hade schema för när samtliga föräldrar skulle närvara i klassen.
Håhåjaja.
Men, det fanns förstås även elever som inte alls pockade på min uppmärksamhet. Inte på det högljudda viset. Som i princip inte sa något alls. Som liksom nästan var genomskinliga.
Jag gjorde vad jag kunde och förmådde för att de skulle växa och hitta lite självkänsla/självförtroende. Svårare än de där bråkstakarna, dom kunde liksom ingen missa. Men, jag försökte efter bästa förmåga. Ibland kände jag att det blev bra, att de här eleverna skrattade och var glada. Långt ifrån alltid. Inte ge upp.
Och idag, mer än 20 år senare, fick jag den. The cred. Från en av de där genomskinliga eleverna. Hen skrev att hen hade läst igenom alla brev som vi skrev till varandra under de här åren. "Resan genom mellanstadiet" kallade vi vår brevväxling, där jag så himla ambitiöst skrev brev till samtliga 26 elever varje vecka, och de flesta svarade faktiskt. Den brevväxlingen samt mitt avskedsbrev när hen slutade sexan, hade lästs igenom nu. Och så skriver hen till mig: "Tack Helena, för att DU såg MIG då!"
Fantastiskt, det behöver jag väl inte ens säga, att känslan är fantastisk?  Vidare skriver hen att jag ( alltså jag!) är den som inspirerat hen till att själv skriva. Genom livets skeenden.
Det är det jag alltid sagt och känt. Kan jag betyda något /förändra något för en enda unge - då är det det här jag ska syssla med. Och i dag kom en sådan unge till mig. Via en cyberrymd. Som inte ens existerade då, när jag verkligen såg hen. Undrar om det hade blivit lika bra om vi mailat vår resa genom mellanstadiet? Troligen. För att inte säga säkerligen. Dock hade hen nog haft lite svårare att plocka fram och läsa konversationen i dag.