Drömjobb?

Jag har haft några genom åren. Drömjobb.  Inga konstiga titlar har det varit.  Hur låter receptionist på ett större hotell i en större stad? Eller journalist, kanske författare?  Har då och då också önskat att jag jobbat i butik. Fast inte vilken butik som helst, någon riktigt bra inredningsbutik kanske?
Men sedan en tid har jag hittat ett nytt. Drömjobb. Håll i er: kriminal-tekniker! Eller som kriminalpolisen säger i serierna jag ser. Let's wait for the forensics.
Som på Sherlocks tid med ett förstoringsglas?  Nej nej. Mera som  att ägna dagarna åt att krypa runt och leta efter DNA. Jämföra hårstrån. Kolla tandatvtryck. Kulhål. Ja ni fattar.
Det ni kanske inte fattar, är varför det skulle vara ett drömjobb. Jag gissar själv att det handlar om att få lägga pussel. Ett pussel där varje liten bit är SÅ viktig. Att liksom hitta sanningen.
Läste att i dag är det inte kört om man inte hittar en matchning av det DNA man samlar in. Om personen inte finns i databasen.
Nej, idag används något som kallas fenotyp-bestämning. Det handlar om att få fram en fantombild av personen som lämnat DNA efter sig. Alltså DNA som inte finns i någon databas, och där man alltså inte kan identifiera personen.
Den här tekniken kan omvandla DNA-bevisen till en kod som man sedan "matar" matematiska algoritmer med. Låter ju väldigt konstigt nu när jag läser högt vad jag skriver.....Men på så sätt kan man tydligen få fram fysiska drag, alltså en fantombild.. Dom här algoritmerna kan förutsäga t ex kraniebredd och läppstorlek. Ålder, vikt, hårfärg och FRISYR!!  Och då är det alltså pga det jag som kriminal-tekninker samlat in från brottsplatsen.
Kanske är det lite långsökt att totalt byta karriär i detta skede i livet. Jag får nöja mig med Line of duty. Och mitt jobb irl är inte så tokigt det heller. Som ett pussel där bitarna består av ord. Som ska bli ett språk.