Samtal på väg

Ibland bara händer det. Att jag får vara en del i ett samtal jag inte väntat mig. Ett samtal som blir så bra. Så viktigt. Så lärorikt.

I går hände det.

Jag och dottern hade bokat en färdtjänst-resa på lördagkvällen. Vi skulle åka hem från ett kalas på landet. Alltså verkligen på landet. Jag hade fått lämna en mycket noggrann vägbeskrivning till taxibolaget innan. Är inte dagens taxi utrustade med gps, undrar man ju?

Alltnog. Vi skulle bli hämtade 20.40. Till saken hör att det under dagen och kvällen drog in ett rejält snöoväder över trakten. Eländigt väglag på landet.

Vi väntade i snöyran.  Tjugo minuter sent, när dottern kroknat rejält, kom taxin.

Det var inga andra passagerare än vi. Då kom samtalet. Mellan mig och chauffören. Vi pratade om jobb, och när han hörde vad jag arbetar med, så blev han intresserad. Och vice versa.

Dottern somnade omgående, och chauffören och jag pratade på. Om språk, utbildning, flykt, bostadsområden mm.

Det visade sig att jag hamnat i en taxi med en sjubarnsfar bakom ratten. En far som i sin tur hade en far från Jemen och en mor från Somalia. Vilket resulterat i att han pratar arabiska och somaliska, samt en del andra språk förutom svenskan.

Han kör buss på dagarna och taxi på kvällar och nätter så ofta han orkar. Vi pratade skola. Traditioner, så här i december. Hans barn har alltid fått vara med  när den svenska skolan går till kyrkan i advent. Som ett studiebesök, en lektion.  Bra för oss muslimer, så sa han. Bara ett av de goda exempel han gav mig, på hur han fostrat alla sina barn. För att de ska in i svenska samhället, utan att helt mista sina rötter.
Det som slog mig mest, var hans tacksamhet. Tacksamheten mot Sverige. Och svenska folket. Kanske inte alla, men de positiva mötena han haft, det var dessa som räknades.
Kanske flyttar han en dag tillbaka till sina rötter, när hans gamla föräldrar är borta. De finns nämligen också här, och omhändertas av den här sjubarnsfadern och hans familj. Så gör vi enligt vårt hemlands kultur, som han sa. Inget konstigt med att bo tre generationer i lägenheten. Om han flyttar, lämnar han med största sannolikhet sina tre äldsta barn här hos oss. Som han sa, de är svenska nu. Alla tre studerar, en till läkare, en till tandläkare och en till advokat. För att kunde ge något tillbaka till vårt nya hemland, så sa han. Denna sjubarnsfar som jag hade äran att få samtala med. Efter lång väntan i snön på landet. Det var det värt.