Details

Detaljer. Hur ingående ska man vara? Kan man vara?  Bör man vara?
Om man som jag, har en vän som är ens allra bästa. En vän som står mig allra närmast i livet. Eller i alla fall allra närmast efter barnen och kärleken min.
Som är den syster jag aldrig fick. Kanske faktiskt närmare än vad en syster skulle varit.
Vår relation sträcker sig många, många år bakåt i tiden. Men har fördjupats och förstorats de senaste tio åren.
Vi pratar i telefon två, tre gånger i veckan. Ses när vi kan, avståndet är alldeles för långt och jag alldeles för lite mobil.
Men när vi ses, som vi gjort nu i helgen....ja käre barn o vänner, som man säger på den ö där min vän P bor. Då finns inga hämningar. Inga gränser. Inga regler.
Det är skratt, gråt och allt däremellan.
Djupa diskussioner om livet och döden. Ytligt fniss-prat. Tips och råd till varann. Om allt. Och då menar jag inte bara inredning. Näe, jag menar ALLT.  Detaljer. Too  much information skulle nog våra barn säga, om de lyssnade på oss.
Kanske är vi lite too much hon o jag, men det är ju det som gör oss till dom vi är. Lite too much för vårt eget bästa ibland. Men bara ibland.

Det är något som inte stämmer...

Det är något som inte stämmer. En boktitel, eller hur? Passande eftersom inlägget handlar om att läsa.
Dock inte boktips denna gång.
Jag ligger här på sängen. Har så fruktansvärt ont i nacken. Ena armen är domnad. Funderar på om jag åkt på ett diskbråck högre upp,  eller något ännu värre? Hyperventilerar runt det en stund.
Det som inte stämmer, det är något jag läst. Förstås.
Minns att titeln på artikeln var "En trave medicin..."
Syftandes på böcker och läsning. Att det kan vara rena medicinen.  Vid utbrändhet exempelvis, har det visat sig att om man kan fokusera på en liten stunds läsning varje dag, så kan det påskynda återhämtningen. Nu är ju inte jag utbränd, men tänker att det måste vara
 en jäkligt bra bok om en riktigt utbränd människa ska orka läsa.
I mitt fall handlar det om att kunna glömma smärtan en stund. Om jag klarar att hålla i boken nu när jag har så ont i nacken, vill säga.  Då kan det vara effektivt att liksom glömma tid och rum. Att följa med boken och författaren till andra världar. Utan smärtan.
Det finns t o m ett uttryck; Biblioterapi. Att använda litteraturen för att liksom må bättre. Det är jag helt med på. Jag som har svårt att resa, ni anar inte hur många platser jag besökt. Via böckerna.
För stunden. Bara för stunden hjälper det.
Det är något som inte stämmer. För när jag slutar läsa, lägger ifrån mig boken - ja då har jag exakt lika ont som innan.
Precis som med mycket annan sorts medicin. Det lindrar. Botar inte.
För om läsning vore svaret på min nervsmärta....då hade jag varit smärtfri för många år sedan. Så mycket som jag läser alltså.
Eller kan det vara så att jag läser fel böcker? Att de inte har tillräckligt stark effekt? Kanske krävs det speciella titlar just vid nervsmärta? Kan det vara så att Kepler och Kallentoft bara hjälper vid träningsvärk? Och att jag måste ta till Dostojevskij och Strindberg?
Värt att prova.

Ligga?

Ett idag vedertaget uttryck. Att ligga. Att få ligga. Så sa man inte i min ungdom. Vad man sa hör inte hit.
Med det i åtanke uppstod en situation. En språklig sådan.  En anekdot till.
Sonen min kom hem från huvudstaden över helgen. För att träffa mamma och syster, men framförallt för att hans band hade en spelning i gamla hemstaden.
Ni som läser mina inlägg eller känner mig irl, vet att jag har svårt med kroppen. Allra svårast, mest smärtsamt är att sitta. Så, jag ligger gärna. Alltså ligger på en soffa.
På personalrummet i fredags pratade jag om att sonen skulle komma, och om spelningen.
Jag ställde frågan till de församlade om de visste ifall Rockbar, där spelningen skulle äga rum, har någon soffa. Som jag då i min enfald trodde att jag skulle kunna ligga på. Under en punk-spelning. Hej o hå.
Någon av kollegiets yngre förmågor svarade att jo, det finns nog en väggfast soffa där. Typ 3 m från scenen. Hej o hå.
Personalrummet fylldes på efter hand. När jag gick därifrån satt ff den här yngre förmågan kvar. Samt en hoper andra som inte hört vår ursprungsdiskussion.
När jag ska lämna rummet säger jag: "Jaha,  då får vi väl se om jag får ligga på Rock-bar i morgon.."
Tystnad. Skratt. Lite frågetecken i luften.
Till saken hör att jag är typ äldst i kollegiet och denna Rock-bar befolkas av ett betydligt yngre klientel. Betydligt.
Så det blev liksom två flugor i en smäll där.
Jag var på spelningen. Det fanns en väggfast bänk som publiken stod på. Fick jag ligga? Inte där och då iaf. Om jag fick ligga överhuvudtaget är sekretess-belagt. Kan man kosta på sig i min ålder.
Kan dock säga så mycket som att idag, dagen efter, ligger jag och ryggen hela dagen.

Nocebo

Nocebo. Eftersom jag i förra inlägget skrev om placebo, så måste jag väl ta det här också. Även om det är ännu mer kontroversiellt. Vet inte vad jag ska tro.
Nocebo är liksom motsatsen till placebo. Placeboeffekten innebär ju att en stark tro på en behandling faktiskt kan få oss att må bättre. Detta pga att hjärnan öppnar sitt eget apotek och nästan dränker nervsystemet i välgörande signalsubstanser. Kan inte direkt säga att jag varit med om det.
Noceboeffekten då?  Ja den innebär att t ex smärta kan förvärras om patienten förväntar sig en negativ upplevelse. Hmm...
Är benägen att hålla med i vissa fall. Viss smärta. Tänker på ett besök hos tandläkaren t ex. Går jag dit med en förväntan om en negativ upplevelse och mycket smärta - ja då kanske hjärnan min spelar mig ett spratt. Det kanske blir en hemskare upplevelse just pga den där noceboeffekten.
På något konstigt vis hör den ihop med minnen av smärta. Jag är inte i närheten av behörighet att förklara hur.
Men jag vet att dopamin -en substans som styr njutning och belöning; den substansen minskar när en noceboeffekt uppstår. Vet ff inte hur.
Frågan är ju: hur kan jag styra och minska mina smärtminnen? Så jag inte får någon sådan där oönskad noceboeffekt?
Visste jag det kanske det genererade ett nobelpris.
Just nu har jag ganska stark smärta i en arm. En nervsmärta samt en inflammation. T o m svårt att cykla just nu, behöver ha båda händerna på styret i halkan.
Eftersom jag inte tål antiinflammatoriska preparat, går det ju inte att ens prova att ge mig placebo. Skulle inte ta det. Så det går bort.
Tyvärr är både min akupunktör och min osteopat långlediga. Men när de är på plats igen då jäklar.
Ujujuj vilket påslag av placebo och dopamin jag ska få. Behöver bara tänka på behandlingsbänkarna så känns det faktiskt liiiite bättre.

Placebo

Ni som känner mig vet attt jag provat allt. I alla fall närapå allt. För att få bukt med mina nervsmärtor. Jag menar, på trettio år hinner man lägga pengar på många behandlingar. Sjukgymnaster, akupunktörer, kiropraktorer, naprapater, osteopater, tai chi-instruktörer....ja ni fattar. När jag nu läser en artikel någonstans, så inser jag att jag har mycket kvar att prova. Schamaner, pilgrimsvandringar, helbrägdagörelse , nedstigning i heliga Ganges, väckelsemöten. Med mera.
Men, religiös tro är inte det enda som kan få oss att må bättre.

Ta t ex Parkinsons sjukdom. Den uppstår vid förlust av signalsubstansen dopamin. Försök görs med att borra hål i kraniet o injicera ett visst protein. Tillståndet förbättras. Men -  det visar sig att man inte ens behöver injicera det där proteinet. Det räcker med att borra hålen så att det KÄNNS  som en operation. Placebo. Idag är det inte enbart en kontrollfunktion. Idag ser man det som mekanismer som kopplar ihop hjärnan med kroppen o vår tro med vår upplevelse.
Hur blir en tro så stark att den kan göra en person frisk? Jag tänker mig en teater. Scenen är  läkare i vita rockar. Stetoskop om halsen. Sjuksköterskor. Undersökningar. Provtagningar. Kanske påverkas vi mer än vi förstår av den scenen. Man vet idag att dyr placebo fungerar bättre än billig. Hur är det ens möjligt? Att om man ger placebo-piller i ett känt varumärkes ask, så fungerar det bättre än om placebopillren ser ut att vara kopior? Injektioner fungerar bättre än piller och det allra verksammaste placebot är tydligen sk  skenoperationer.
Allra mest förbluffande är ju att placebo kan fungera även om personen som får preparatet VET att det är placebo.
Jag förstår inte. Men det visar sig att en tillitsfull och stödjande relation mellan behandlare o patient är det allra viktigaste. Inte undra på att jag varje gång känt mig lite mer hoppfull efter att jag besökt "min" ortoped. Trots att hen aldrig gjort ngn form av i grepp i ryggen min. Inte ens en skenoperatiom.  Piller, javisst o inga placebo vad jag vet iaf. Men jag har känt mig sedd och lyssnad på. Blivit trodd. Känt att jag inte är den enda personen på klotet som har de här jävliga nervsmärtorna. Smärtorna som inte syns, inte ens på magnetröntgen. SRS. Segmentell rörelsesmärta säger en del. Bl a. Petra Medes läkare. Jojo, jag är i fint sällskap.
Den här ortopeden har jag haft i trettio år. Mitt skyddsnät, när verkligheten inte varit hanterbar. Men inte längre. Nu har hen slutat. Ingen lyssnar längre som hen. Ingen ser mig och tröstar som hen.  Eller ger precis rätt sorts pepp.
Kanske jag trots allt ska börja gå i kyrkan. Det, eller diskutera om det kan hjälpa om jag får ett par hål borrade där den största nerven stöter på korsbenet.
Och till de av er som läst och rynkar på näsan. Åt placebo. Åt mitt skrivande om psykets inverkan. Ja, jag griper efter halmstrån. Vad som helst mot den eviga följeslagaren, smärtan. Det funkar ju inte att döva med vin eller morfin varje kväll. Det är min andra kompanjon Mr Crohn, inte överens med.
Som ni nog förstår är jag nu både cynisk och sarkastisk.....