Ligga?

Ett idag vedertaget uttryck. Att ligga. Att få ligga. Så sa man inte i min ungdom. Vad man sa hör inte hit.
Med det i åtanke uppstod en situation. En språklig sådan.  En anekdot till.
Sonen min kom hem från huvudstaden över helgen. För att träffa mamma och syster, men framförallt för att hans band hade en spelning i gamla hemstaden.
Ni som läser mina inlägg eller känner mig irl, vet att jag har svårt med kroppen. Allra svårast, mest smärtsamt är att sitta. Så, jag ligger gärna. Alltså ligger på en soffa.
På personalrummet i fredags pratade jag om att sonen skulle komma, och om spelningen.
Jag ställde frågan till de församlade om de visste ifall Rockbar, där spelningen skulle äga rum, har någon soffa. Som jag då i min enfald trodde att jag skulle kunna ligga på. Under en punk-spelning. Hej o hå.
Någon av kollegiets yngre förmågor svarade att jo, det finns nog en väggfast soffa där. Typ 3 m från scenen. Hej o hå.
Personalrummet fylldes på efter hand. När jag gick därifrån satt ff den här yngre förmågan kvar. Samt en hoper andra som inte hört vår ursprungsdiskussion.
När jag ska lämna rummet säger jag: "Jaha,  då får vi väl se om jag får ligga på Rock-bar i morgon.."
Tystnad. Skratt. Lite frågetecken i luften.
Till saken hör att jag är typ äldst i kollegiet och denna Rock-bar befolkas av ett betydligt yngre klientel. Betydligt.
Så det blev liksom två flugor i en smäll där.
Jag var på spelningen. Det fanns en väggfast bänk som publiken stod på. Fick jag ligga? Inte där och då iaf. Om jag fick ligga överhuvudtaget är sekretess-belagt. Kan man kosta på sig i min ålder.
Kan dock säga så mycket som att idag, dagen efter, ligger jag och ryggen hela dagen.