Placebo

Ni som känner mig vet attt jag provat allt. I alla fall närapå allt. För att få bukt med mina nervsmärtor. Jag menar, på trettio år hinner man lägga pengar på många behandlingar. Sjukgymnaster, akupunktörer, kiropraktorer, naprapater, osteopater, tai chi-instruktörer....ja ni fattar. När jag nu läser en artikel någonstans, så inser jag att jag har mycket kvar att prova. Schamaner, pilgrimsvandringar, helbrägdagörelse , nedstigning i heliga Ganges, väckelsemöten. Med mera.
Men, religiös tro är inte det enda som kan få oss att må bättre.

Ta t ex Parkinsons sjukdom. Den uppstår vid förlust av signalsubstansen dopamin. Försök görs med att borra hål i kraniet o injicera ett visst protein. Tillståndet förbättras. Men -  det visar sig att man inte ens behöver injicera det där proteinet. Det räcker med att borra hålen så att det KÄNNS  som en operation. Placebo. Idag är det inte enbart en kontrollfunktion. Idag ser man det som mekanismer som kopplar ihop hjärnan med kroppen o vår tro med vår upplevelse.
Hur blir en tro så stark att den kan göra en person frisk? Jag tänker mig en teater. Scenen är  läkare i vita rockar. Stetoskop om halsen. Sjuksköterskor. Undersökningar. Provtagningar. Kanske påverkas vi mer än vi förstår av den scenen. Man vet idag att dyr placebo fungerar bättre än billig. Hur är det ens möjligt? Att om man ger placebo-piller i ett känt varumärkes ask, så fungerar det bättre än om placebopillren ser ut att vara kopior? Injektioner fungerar bättre än piller och det allra verksammaste placebot är tydligen sk  skenoperationer.
Allra mest förbluffande är ju att placebo kan fungera även om personen som får preparatet VET att det är placebo.
Jag förstår inte. Men det visar sig att en tillitsfull och stödjande relation mellan behandlare o patient är det allra viktigaste. Inte undra på att jag varje gång känt mig lite mer hoppfull efter att jag besökt "min" ortoped. Trots att hen aldrig gjort ngn form av i grepp i ryggen min. Inte ens en skenoperatiom.  Piller, javisst o inga placebo vad jag vet iaf. Men jag har känt mig sedd och lyssnad på. Blivit trodd. Känt att jag inte är den enda personen på klotet som har de här jävliga nervsmärtorna. Smärtorna som inte syns, inte ens på magnetröntgen. SRS. Segmentell rörelsesmärta säger en del. Bl a. Petra Medes läkare. Jojo, jag är i fint sällskap.
Den här ortopeden har jag haft i trettio år. Mitt skyddsnät, när verkligheten inte varit hanterbar. Men inte längre. Nu har hen slutat. Ingen lyssnar längre som hen. Ingen ser mig och tröstar som hen.  Eller ger precis rätt sorts pepp.
Kanske jag trots allt ska börja gå i kyrkan. Det, eller diskutera om det kan hjälpa om jag får ett par hål borrade där den största nerven stöter på korsbenet.
Och till de av er som läst och rynkar på näsan. Åt placebo. Åt mitt skrivande om psykets inverkan. Ja, jag griper efter halmstrån. Vad som helst mot den eviga följeslagaren, smärtan. Det funkar ju inte att döva med vin eller morfin varje kväll. Det är min andra kompanjon Mr Crohn, inte överens med.
Som ni nog förstår är jag nu både cynisk och sarkastisk.....