Jag cyklar. Alla som känner mig vet ju det. Jag är faktiskt den enda som får cykla på vår skolgård. Med rektorernas tillstånd. Numera är det bara någon enstaka ny elev som påpekar cykelförbudet för mig. Fast då finns alltid minst ett annat barn, med lite längre erfarenhet av mig, i närheten. Och ropar att "Jo men Helena får faktiskt cykla här. Hon har fått lov av rektorn!"
Jag läste i lokalpressen att det genomförts cykeltester. Alltså tester som visar hur och var man gör sig mest illa vid olyckor. Att de flesta singelolyckor med cykel beror på tvära stopp eller halka av något slag. Inte så förvånande.
Det var det som hände mig i höstas. När jag körde på en stor tjock kabel och cykeln tvärstoppade. Men inte jag.
Det mest skrämmande stog även det med i den här cykeltest-artikeln. Nämligen det faktum att en av de största riskerna är att cyklisten slår i något föremål som står vid sidan av t ex cykelbanan. Precis det som NÄSTAN hände mig. Någon däruppe måste ha hållit lite koll. Jag damp i backen efter en liten luftfärd, och landade med huvudet 1 dm från en cementsugga.
Kan fortfarande känna chocken i kroppen. Jag kunde lika gärna inte varit med längre. Eller varit med fas som en annan variant av mig själv.
Hjälmen är på sedan den gången. Dock bara när jag cyklar. I alla fall än så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar