John and Greg - my new BF:s

Anglofil. Tror jag sagt det tidigare? Kanske flera gånger?  För det är vad jag är. Alltså, jag kan ju inte påstå att jag gillar ALLT som är brittiskt. Men det mesta. Det kan gälla litteratur. Tänk deckare. Nästa led i associations-kedjan blir nästan automatiskt England, eller hur? Det kan gälla musik. Bryan Ferry, Sting o Morrissey. Bara för att nämna några.   Humor - ja vad kan man säga? "Helt hysteriskt" (Ab fab) och Monty Python. I say no more. Ni fattar?
Men - en sak som jag väl inte helt fallit för är den brittiska maten. Visst, England är en melting pot vad gäller mat från olika kulturer. Men den inhemska maten har väl "sådär" standard. Man tröttnar rätt snabbt på fish & chips. Sönderkokta grönsaker. När jag vid ett tillfälle bodde i familj i Manchester under tiden på lärarutbildningen, så försökte jag allt som oftast krångla mig från middagen. Jag cyklade mycket hellre ngr km in till den indiska delen av storstaden. Där fanns MÅNGA möjligheter att äta både gott, starkt och billigt.
Men. Nu har jag snöat in på ett matlagningsprogram. Från England! Masterchef UK. Originalet alltså. Ingen j-a svensk kopia med Per Morberg o grabbarna. The real stuff. Med två charmiga programledare/domare. Varav en är kock och den andre nå´t så fint som "råvaru-expert". Det ni! John and Greg.
Förutom att jag lär mig en massa om matlagning, får "umgås" med John and Greg en timme, så lär jag mig också en hel del ny engelska. Nu vet jag t.ex. att pepparrot heter horse-radish. Är det inte häst-rädisa fritt översatt?
Och jag vet att man inte, som jag alltid gjort, måste kalla potatismos för mashed potatoes. No no no. Det räcker så bra med I´m serving it with mash.
Om jag någonsin klarar att resa till UK igen - då är denna kunskap ovärdelig.