I K E A

Igår fick jag hjälp. Hjälp av en vänlig kollega. Hjälp med att få en möbel inköpt på det stooora möbelvaruhuset. Varuhuset som är känt för sina platta paket. Eftersom jag bara inte klarar att trava runt där med kryckorna utan att få bedrövligt ont, så fick jag hjälp. Jag behövde inte ens åka dit. Det platta paketet kom hemkört. Ända till porten. Dotterns port. För det var där som möbeln skulle vara.
Så långt allt väl.
Men - ett platt paket är ett platt paket. Som ska monteras ihop, ja eller innehållet ska monteras.
Personalen på dotterns boende hade inte tid just då, men kanske senare under kvällen. Så jag försökte inte ens. Jag vet mina begränsningar.
I dag var jag hos dottern igen, för att lämna av en annan sak och prata en stund.
Vafalls - det platta paketet ligger fortfarande där med innehåll o allt! Så kan det vara. Att ingen har haft tid. Jag borde lära mig att i detta läge vara iskall. Vänta. Hålla andan.
Men där är jag inte riktigt än.
Så dottern o jag packar upp det platta paketet. Jag borde förstått. Det är nämligen inget vanligt litet bord. Eller pall. Det är en/ett liten/litet vagn/bord, som en liten köks-ö, med hjul i ena änden. Som hon inte alls ska ha som köks-ö. Nej, hon ska ha sina papper o pennor o annat smått o gott på denna vagn/bord/köks-ö. Som går lätt att flytta runt dit man vill ha den.
Så; jag borde förstått att det inte är en helt lätt pjäs att montera.
Jag försöker med viss assistans av dottern, att få ihop några delar. Enligt monterings-beskrivningen. Som bara är en bild. Jag som är text-freak hade gärna sett att det även fanns en lättbegriplig text med anvisningar.
Vi får ihop moment 1. Hjulen på plats. Bra så!
Efter det tvingar vi in en personal att hålla i. Dottern har en tendens att hålla snett, när jag ska skruva. Hon får ont i benen av att stå still, vilket jag kan förstå - hon har ju sin knölros. Men att hon får ont i magen av att hålla i...njaa. Hon tröttnar och sätter på tv:n.
Personalen får inte ont nå´nstans. Men har inte tid att hålla i tillräckligt länge.
Jag blir svettigare och svettigare. Mer och mer irriterad. Nu får jag ont. I ryggen.
Jag som gett mig sjutton på att klara mig själv. Tji fick jag.
Det går bara inte att få ihop denna möbel. I alla fall går det inte ensam. I alla fall kan inte jag göra det ensam.
Så jag trampar hem igen. Möbeln ligger där på golvet hos dottern. Skev och halvfärdig. Ser lite ledsen ut nästan.  Utan sitt platta omslag.
Men, men. Det brukar bli bra till slut. Med hjälp av någon. Någon med aningen mer tålamod än både mig och dottern.
Mitt hopp står nu till natt-personalen. Som visst ska vara lite händig. Så jag hoppas att alla på boendet sover gott i natt. Då blir det bra för personalen att ha nå´t att göra. Jag garanterar att detta projekt ser till att hålla personalen vaken. Hela natten.